Humorkungen: Jag gråter varje dag

Gösta Ekman berättar om döden, jobbet och hur han träffade sin fru

TAR DET PIANO –?Jag har spelat piano hela mitt liv, det är en av mina stora passioner. Och så promenerar jag. Det finns en sjukdom som heter dromomani, vandringssjuka, och den tror jag att jag lider av. Jag har gått så mycket att jag till och med förstört mina fötter lite grann, jag har nästan trampat sönder mina trampdynor på hälen, säger Gösta Ekman.
Foto: BJÖRN LINDAHL
TAR DET PIANO –?Jag har spelat piano hela mitt liv, det är en av mina stora passioner. Och så promenerar jag. Det finns en sjukdom som heter dromomani, vandringssjuka, och den tror jag att jag lider av. Jag har gått så mycket att jag till och med förstört mina fötter lite grann, jag har nästan trampat sönder mina trampdynor på hälen, säger Gösta Ekman.
FILM

Han är vår stora humorkung.

I 50 år har Gösta Ekman roat med älskade karaktärer som Papphammar och Sickan.

Själv har han dock närmare till tårar än skratt.

-Jag gråter nästan varje dag, jag har jättelätt att ta till lipen.

En legendar tackar för sig. Med över 80 film- och tv-produktioner i bagaget tyckte han att det var dags för pension. Det senaste året har Gösta Ekman tillbringat dagarna med promenader, läsning och pianospel.

Men denna soliga vårdag i Stockholm kryper han fram ur sitt snigelskal för en lunch på stamhaket. Pensionären Gösta Ekman har gjort en liten minicomeback i sin och hustrun Marie-Louise Ekmans film "Asta Nilssons sällskap".

Hur träffades du och Marie-Louise?

-Vi känner varandra sedan 1965 men det var när vi repeterade "Hemliga vännen" 1988 som vi upptäckte att vi gillade varandra maximalt, kan man säga. Det tror jag att vi alltid har gjort men vi gjorde inte "det där" utan upptäckte så småningom att det återstod att göra.

Så blev ni ihop?

-Ja, jag hade ju kastat ömma ögon åt Marie-Louises håll innan. Men vi var ju engagerade på respektive håll. När jag skilt mig råkade jag gå förbi hennes ateljé och såg balla Marre på andra sidan rutan och kastade mig in.

Och så gifte ni er?

-Ja, det var vid min 50-årsdag. Jag kom på att jag inte önskade mig någonting annat än Marie-Louise.

Hur trivs du med ditt nya liv?

-Jag är som en snigel som dragit in i sitt skal och det tycker jag väldigt mycket om. Det är annorlunda mot det liv jag haft med jättemycket jobb och jättemånga barn.

Är du en high-tech-pensionär?

-Nej, jag är inte nätansluten eller någonting, jag har inte ens en sådan där bärbar telefon. Varför skulle jag ha det? Jag tycker om att promenera i fred.

Tänker du mycket på döden?

-Jo, tack ska du ha. Jag tänker mycket på döden. Men egentligen är döden ingenting. Vi har en tendens att vara slarviga med nuet och jag försöker vara nöjd bara för dagen.

Tror du på ett liv efter detta?

-Nej, nej, det har aldrig lockat mig att tänka så ens en gång. Jag tycker det är svårt nog att föreställa mig livet som det är.

Är du en sportig typ?

-Nja, sport har jag aldrig gjort för jag har velat vinna och varit så klok att jag förstått att det kommer jag inte göra. Fast jag var rätt bra på att knata korta distanser i plugget. Men gåendet är ingen ambition, det är bara något jag gjort hela livet.

Har du inga laster?

-Jag slutade röka för 10-15 år sedan. Jag tycker väldigt mycket om rödvin, ett glas vin till matlagningen och ett till maten.

-Jag är nog en rätt så ordentlig och, tyvärr, extremt kontrollerad människa. Av många kamrater är jag nog sedan länge ansedd som rätt tråkig.

När grät du senast?

-Jag gråter nästan varje dag framför tv:n. Jag blir jättelätt berörd. Det kan vara allt från när Fred Astaire och Ginger Rogers dansar fint tillsammans, till nyhetsprogram. Jag har lätt för att ta till lipen, inte så där så jag sitter och hulkar men det blir så att jag låtsas snorig och måste snyta mig, glasögonen blir lite immiga kanske.

Tycker du det är pinsamt?

-Ja, jävlar nu sitter jag här igen tänker jag och försöker kämpa emot. Som när jag såg "Platonov" på Dramaten. Det blir så pinsamt när de tänder ljuset och så tänker folk att där sitter Papphammar och grinar.

Hur var det att växa upp i en berömd skådespelarsläkt?

-Det var inte så. Mina föräldrar skildes när jag var fem. Jag är uppfostrad med min mor som gifte om sig med en gynekolog i Lund. Vi flyttade till Limhamn när jag var tio och det var där jag upplevde de förskräckliga skolåren.

-Jag ville måla och hade en gullig teckningslärare som hette Kasimir Linde. Han förstod att jag skolkade och fick mig att lova att sitta i hans rum och teckna i stället för att dra från skolan.

Hade du bra kontakt med din pappa, Hasse Ekman?

-Nej, inte mycket. Mamma fick spader och skickade upp oss några somrar. Men han jobbade ju så fruktansvärt mycket. Visst var det trevligt att hälsa på men även han gifte sig och skilde sig lite ibland så det var inte så fasta konturer.

Hur kände du inför skådisyrket?

-Det var tabu. Min farfar Gösta Ekman var den store skådisen. Jag ville till och med byta namn. Först funderade jag på Jonas Dike och sedan Ödegård. Ödegård satt rätt bra i munnen.

-Och jag sprack i tredje provet till scenskolan men fick en roll av Beppe Wolgers. Folk skrattade och sedan rullade det på.

Vad skrattar du själv åt?

-Jag är ju inte en skrattande typ. Men jag är lite bortskämd. Att jobba 25 år med Hasse&Tage, då blir det en del garv! Mest blir jag väldigt vitaliserad när jag ser bra saker, gärna allvarliga saker, då får jag som kolsyra i magen.

Vad tycker du om dagens humor?

- Jag tycker mycket om Killinggänget. Särskilt när de är allvarliga som i "Fyra nyanser av brunt".

Över 80 produktioner. Vad är du mest stolt över?

-Tidigt blev jag uppskattad och fick många anbud och därför har jag kunnat välja det jag velat göra. Jag har gjort allt från mördare, poliser, farsfigurer och kvinnor, ja rubbet. Det är nog summan av kardemumman jag är stolt över.

-I dag vågar jag nästan säga att jag påverkat klimatet lite. Komik var inte "come il faut" när jag började. Situationen för unga som vill fram är bredare och jag tror att jag varit med och vidgat landskapet. Det kan jag vara lite mallig för.

GÖSTA EKMAN

Här är Göstas filmkarriär

3 inspirerande filmskapare

Karin Lindstedt