Wallander behöver vila och lång ledighet

”Steget efter” är en förfärligt långsökt och osannolik film

Foto: SF
FILM

Steget efter

Svensk thriller i regi av Birger Larson, med bl a Rolf Lassgård, Marie Richardson, Peter Gantzler och Christer Fant.

I bilderna, som ofta går från oskarpt till närbild, som flyttar skärpan så att bildspråket framstår som rörligt och spännande. Eftersom manuset inte gör det.

Även polis Wallander är oskarp. Den här sortens filmer bygger oftast på att polisen i första delen av filmen är kass och inte fattar någonting och sedan skärper till sig och löser fallet. ”Steget efter” är ovanlig på det viset att poliserna här är lika kassa hela tiden.

Kanske därför de flyttats allihop från Ystad till någonstans i Bohuslän, av bilderna att döma.

Fast varför samarbetar de då med en dansk polis i vad som heter Öresundsregionen? Tyvärr, att fundera på den sortens märkligheter i ”Steget efter” är att hamna i gåta efter gåta. Det är en förfärligt långsökt och osannolik film. Allt inleds med ett makabert mord där liken efter tre ungdomar hittas ruttna och uppsatta i en skogsglänta som om de var på picknick.

Fallet hade kunnat lösas fort om de här poliserna jobbat som riktiga poliser. Istället väntar de med att göra saker och föra samtal tills det ser bra ut i bild. De är inte bara steget efter. De är flera år efter. De vet inte ens att man kan spåra mobiltelefoner. Jo, när det passar in i intrigen på slutet vet de.

I brist på bra manus och vettiga saker att göra tar skådespelarna till vad skådespelare alltid gör när de är osäkra. Konflikt. Det grälas och skriks rätt okontrollerat. Kurt Wallander, så som Rolf Lassgård spelar honom den här gången, verkar i akut behov av psykiatrisk vård. Även de andra utmärkta aktörerna Marie Richardson, Christer Fant och Peter Gantzler får också ägna sig åt rynkade

pannor och blängande. Wallander behöver vila och lång ledighet.

Inte fler fall han uppenbarligen är helt inkompentent att lösa.

Jens Peterson