En misslyckad svensk kärleksfilm

Tjocktjuven är en komedi utan skratt

FILM

Svensk romantisk KOMEDI i regi av Henrik Sylvén, med bl a Thomas

Det är ingen bra idé att döpa en film efter ett elakt öknamn på huvudpersonen.

Bra idéer är det ont om i den här misslyckade svenska kärleksfilmen. ”Tjocktjuven” korsar det gamla slitna greppet där en död käresta spökar med en kriminalintrig hittad bland refuserade infall till mellanstadiets roliga timmen.

Mot ett tunt manus kämpar skådespelarna förgäves. Filmen har ett blandat tonfall. Ibland känns det tramsig barnfilm, ibland verkar det som om publiken förväntas ta kärlekshistorien på allvar. Mikael Persbrandt gör en präst som då och då spelar schack med huvudpersonen på en bänk vid kyrkogården där stackars Harrys mamma (Mona Seilitz) också spökar.

Harry heter Ingen i efternamn och hans döda fru Livia. Suck. Harry syns nämligen inte, trots att han väger mycket mycket mer än de flesta. Han är dock fingerfärdig, vilket gjort honom till ficktjuv. Ett yrkesval som hans döda fru inte gillar, men som manusförfattarna uppenbarligen tycker är kul.

Vanna Rosenberg spelar polisen som griper Harry. Hans straff blir att vara ficktjuvsexpert åt polisen, en karriär som kröns med att han ska få vara med på en Kalle Blomkvist-operation mot misstänkta narkotikalangare.

Den sekvensen är förmodligen den töntigaste dos actionkomedi som gjorts i Sverige.

Frida Hallgren som döda frun och Vanna Rosenberg som nya kärleken är så bra som manuset tillåter. Stina Rautelin och Nina Gunke har fått skojiga (nåja) glasögon respektive skojiga (nåja) tänder för att piska fram våra leenden, men även det är misslyckat.

En huvudperson det är synd om. En komedi utan skratt.

Jens Peterson