Trovärdigt om sparven

Edith Piaf levde ett liv fullt av smärta och det hörs i hennes sång.

En mycket stor röst i en mycket liten kropp.

”La Vie en rose” berättar om hennes liv genom att hoppa fram och tillbaka. Mellan den döende 47-åringen som i början av 1960-talet bröts ner av missbruk och avbröt konserter, till den lilla flickan som växer upp på farmors bordell sedan båda föräldrarna gett sig av. Fadern hämtar henne senare och låter henne sjunga på gatorna, och det är på det sättet Edith senare blir upptäckt och döpt till Piaf.

Från genombrott till kriser. Från Frankrike till USA. Sångerna, kärleken, besvikelsen. Alkoholen och knarket. Det är fascinerande och det finns mycket att berätta. Så mycket att vissa saker hastas förbi. Väldigt sent i filmen berättas om hennes dotter som dog två år gammal 1935. En tragedi som säkert satte djupa sår i Piaf, men knappt märks i filmen. Andra världskriget och motståndsrörelsen nämns knappt.

Marion Cotillard är dock trovärdig i huvudrollen, och ”La vie en rose” är en gripande introduktion till legenden. Allt leder fram till ett rörande framförande av ”Non, je ne regrette rien”. Det är Edith Piafs riktiga röst som hörs.

Ingen kan härma. Det understryker vilken unik sångerska hon var.