Att slippa vara en vinnare

Little Miss Sunshine handlar om sköna förlorare

FILM

Amerikansk komedi av Valerie Faris och Jonathan Dayton, med Toni Collette, Steve Carell, Greg Kinnear, Alan Arkin, Paul Dano, Abigail Breslin m fl.

”Little miss sunshine” handlar om en familj på resa i sin VW-buss. En resa som inte saknar problem.
Foto: AP
”Little miss sunshine” handlar om en familj på resa i sin VW-buss. En resa som inte saknar problem.

En familj som åker tillsammans genom USA för att komma till Kalifornien så att lilla dottern kan vara med i en skönhetstävling.

Låter väl gulligt och hjärtevärmande?

Glöm det.

”Little Miss Sunshine” sprider visserligen värme, men den gör det genom att med ett dystert leende visa upp människor i kris. Det är svart och cyniskt och mycket roligt. Inte ens deras folkabuss går som den ska.

Det börjar när mamma (Toni Collette) i familjen måste ta hand om sin bror Frank (Steve Carell) som försökt begå självmord och måste skyddas från sig själv. Pappa (Greg Kinnear) är en outhärdligt hurtig säljare som försöker få en bok om självhjälp utgiven. Han predikar irriterande beskäftigt att man måste vara positiv och tro på sig själv, trots att ingen ens i hans familj vill lyssna eller tro på det.

Tonårssonen Dwayne vägrar prata och deppar med filosofen Nietzsches tankar. 7-åriga lillasyster Olive har glasögon och komplex för sitt utseende, men uppmuntras att söka framgång och får beröm av farfar som hjälpt henne repetera in ett dansnummer.

Ett telefonsamtal gör att Olive plötsligt får chansen i skönhetstävlingen, och även om ingen vill följa med så hamnar alla till sist på resan av olika skäl. Det ska bli en avkopplande helg.

Det blir det inte.

För oss som tittar är det dock underbart. Perfekt valda skådespelare gör färgstarka typer. Alan Arkins farfar är missbrukare och har dåliga råd åt alla. Carells Proust-forskare är välformulerat bitter.

En underbar hyllning till rätten att slippa försöka vara en vinnare.

Eller ett hjärtevärmande påpekande att man kan vinna på olika vis. Sköna förlorare, som Leonard Cohen brukar säga.

Jens Peterson