Rockys sista match

Rocky Balboa — mycket bättre än kalkonrullen ”Rocky V”

FILM

Amerikanskt drama av Sylvester Stallone, med Stallone, Burt Young m fl.

Första Rocky-filmen på 16 år är ingen stor upplevelse, men ändå bra mycket bättre än kalkonrullen ”Rocky V”. Då hade Rocky Balboa (Sylvester Stallone) blivit hjärnskadad, lagt handskarna på hyllan och hjälpte i stället till att lansera en annan yngre boxare. En totalt ointressant historia.

Sjätte filmen har lite av känslan från originalfilmen. Man tycker om Rocky. Känner med honom när han sörjer hustrun Adrians (Talia Shire) död. När han försöker få vettig kontakt med sin son (Milo Ventimiglia), en finansvalp som klagar över att han ständigt fått stå i pappans skugga. Eller när han inleder en söt vänskap med en ensamstående mamma och servitris (Geraldine Hughes). Rocky är som mest sympatisk när han slår ur underläge. Här är hans självkänsla på botten för folk i omgivningen ser honom som en föredetting som nog egentligen aldrig var så bra.

Filmen är rätt vass i sin kritik av dagens tungviktsboxning. Regerande mästaren Mason ”The Line” Dixon (Antonio Tarver) skildras som totalt färglös och som någon som bara vågar möta slagpåsar. En tv-kanal visar en datoranimerad match mellan Dixon och Rocky. Allt leder förstås fram till en riktig match, som är filmens klimax.

Rocky är Stallones paradroll. Intrigen är, på sitt sätt, vettlös. Den ignorerar helt vad som hänt tidigare, att Rocky är hjärnskadad. Den förklarar inte varför framgångsrike krogägaren Rocky bor i ett kyffe. Och så vidare. Ändå sitter man där och blir engagerad. Både i Rocky Balboas liv utanför ringen och hur det ska gå i denna, den allra sista matchen.

Jan-Olov Andersson