Aftonbladet
Dagens namn: Inga, Ingalill
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Nöjesbladet / Film

’Jag gömmer mig bakom mina filmer’

Lukas Moodysson om osäkerheten inför ”Mammut” – och på röda mattan

Det finns många som ser Lukas Moodysson som en stor regissör och svensk films starkaste hopp.

Lukas Moodysson är inte en av dem.

– ”Mammut” är den film där jag känt mig minst säker på mitt hantverk, säger han. Plågad av att jag kanske hamnat alldeles snett.

Han beskriver sig som otroligt osäker.

– Det är konstigt och irriterande att det ska komma när man gjort några filmer. Bli ännu mer osäker. Man har ju tänkt sig att man skulle bli säkrare med åren. Inte alls.

Nya filmen ”Mammut” handlar om välbärgade paret Leo och Ellen, med sjuåriga dottern Jackie. De bor i en drömvåning i SoHo i New York och deras filippinska barnflicka, Gloria, tar hand om dottern. I filmen får man också följa Glorias två små söner, som bor med sin mormor i Filippinerna och vill att mamma ska komma hem från New York.

”Jag ville bli kirurg”

Ellen är läkare och jobbar ofta nätter.

– Ellens rollfigur tog tid att få färdig. Först hade hon en helt annan historia. Ville testa en ny livsstil. Hon var läkare hela tiden eftersom jag ville bli kirurg när jag var liten, säger Lukas Moodysson, 40. Därför ville jag skriva om någon som är kirurg för att dyka ner i det och lära mig om yrket. Det gjorde jag inte riktigt.

Ellen känner att dottern har bättre kontakt med Gloria. I filmen finns flera föräldrar med dåligt samvete och barn som far illa.

Tvivlade på sin förmåga

”Mammut” har tagit tre år att göra. Lukas Moodyssons tvivel på sig själv känns starkt i diktsamlingen som kom 2006. Där han funderar på att ge ut under pseudonym, är trött på allt som klibbat fast vid hans namn.

– Jag har misslyckats med allt jag skrivit, alla filmer jag gjort, allt är skrynkligt och haltar ynkligt fram, pinsamt, skriver han.

Och att han vill göra om alla sina filmer.

– Göra om alla filmer vill jag absolut inte, säger Lukas Moodysson nu. Jag tycker det är en rätt rolig tanke, det händer inte så ofta. Man blir avundsjuk på musiker som kan göra nya versioner av en låt. En film blir på ett sätt färdig, men det är också så att man bara måste lämna den.

Gillar researchen

Men allt har inte varit jobbigt med ”Mammut”.

– Det är vissa delar där det roliga aldrig försvinner, som förarbete och research. Att hitta rätt kläder, att intervjua människor om traumasjukvård eller filippinska ekonomiska system. Väldigt roligt. Jag hade mycket bra samarbete med skådespelarna. De var snälla och vänligt inställda, men det är klart att jag ofta kände att jag inte hade den minsta aning vad jag skulle säga till dom.

”Svårt hitta rätt klang”

Musiken är viktig i dina filmer. Hur tidigt väljer du musik?

– Det var också väldigt frustrerande. Det var mycket som kom in i sista sekunden. Det var svårt att hitta rätt klang i filmen.

Lukas Moodysson svarar ofta dröjande. Tänker länge och söker rätt ord. Börjar på en mening, men slutar efter några ord. Startar på en ny. Bläddrar i hjärnan efter ett annat uttryck.

Så här säger han när han ska beskriva hur han sökte efter rätt musik:

– Jag tyckte det var svårt hur mycket man skulle tillåta sig att filmen skulle ... alltså, en sak till exempel, jag har försökt... en fråga fram och tillbaka är hur meditativ filmen ska vara. Apropå musik. Det har varit ... jag har känt väldig tvekan kring hur ... om det ska komma musik som har energi eller bara vara ett skimrande lugn i stället, men ...

”Mammut” bygger upp en hotkänsla. En klump i magen. Man förstår att något omskakande ska hända, men man vet inte vad eller när eller vem som drabbas. Musiken kan förstärka den hotfulla stämningen.

– Eftersom det inte är en skräckfilm kan man tillåta sig rätt mycket sådant. Jag har varit förtjust i känslan att filmen står och dallrar. Att något ska hända. Kanske.

Ny fotograf

Lukas Moodysson har arbetat med en ny fotograf, den 29-årige dansken Marcel Zyskind som fotograferat många av Michael Winterbottoms filmer. Med klipparen Michal Leszczylowski har Moodysson jobbat ända sedan debuten.

– Han betyder väldigt mycket. Vi råkar också i luven på varandra. Det irriterande med mig och min klippare och min producent är att vi alla tre är väldigt envisa och strider för våra saker. Det gör att man blir trötta och sura på varandra. Men det leder till att det blir bra i slutändan, för vi är alla passionerade.

I alla Lukas Moodyssons filmer finns barn som far illa, ofta drabbade av vuxna som sätter sig själva först. De unga i ”Tillsammans”, tonåringen i ”Lilja 4-ever”, sonen i ”Ett hål i mitt hjärta” och flickorna i ”Fucking Åmål”.

Dina filmer bryr sig alltid om barnen.

- Mmmm.

”Jag är en barnslig person”

Har du alltid känt starkt för hur utsatta barnen är, eller har det växt fram när du blev vuxen?

– Jag tror bara att jag är en barnslig person. På gott och ont. Jag tycker barn är smarta och kloka och roliga och jag tyckte själv att jag var klok och smart och rolig när jag var liten. Jag minns hur det var. Jag slås ofta av hur vi går omkring och är som småungar inuti.

Lukas Moodysson växte upp i lilla Åkarp mellan Lund och Malmö. Hans mamma Gull Åkerblom var bibliotekarie. Hon är framgångsrik författare som skriver mycket för yngre läsare, men debuterade först 1992. Under samma period som Lukas Moodysson blivit en hyllad filmregissör har hon skrivit bland annat de fyra böckerna i ”Sagan om gudagåvorna”, mycket uppskattad fantasy.

Lukas Moodysson gav ut en diktsamling som 17-åring. Ett poetiskt underbarn som uppträdde på rockfestivalen i Hultsfred och tidigt gav kaxiga och underhållande intervjuer. Bland annat sa han att det var irriterande lång väntetid mellan underbarn och geni. Att han förhoppningsvis skulle bli geni innan han fyllt 30.

Så blev det. Även Ingmar Bergman stämde in i hyllningskören och kallade ”Fucking Åmål” för ”en ung mästares första mästerverk”.

Lukas Moodysson låter mer ödmjuk nu.

Du fyllde 40 år för ett par dagar sedan?

– Jo, det var trevligt. Det kändes inte så enormt omvälvande.

Man tror nog det när man är 20 år. Sedan ser man livet med andra ögon.

– Jo. Jag har ingen åldersångest. Det känns roligt att bli äldre. Faktiskt.

Man får också mer inlevelseförmåga med andra.

– När man blir äldre blir det svårare att döma folk, säger Lukas Moodysson. Man får mer förståelse.

”Pimpinetta modeller”

Du verkar ha bra hand när du regisserar barn?

– Det är ofta väldigt roligt, men det beror på barnen. Alla är olika precis som med vuxna. Vi hade väldig tur som fick tag på Sophie som spelar Jackie. Det var tröstlöst i USA, så svårt att hitta barn som kändes det minsta levande och vågade vara sig själva. Det var många små pimpinetta modeller. 9-åringar med agenter som log sådär inövat och inställsamt. Och så kom Sophie som en galen, frisk fläkt.

Rollfiguren Jackie är mycket intresserad av astronomi. Hon är kunnig om stjärnsystemet och berättar för sin nanny Gloria hur allt i universum skapades av stjärnstoff, av big bang.

Men Gloria tror inte på den vetenskapen. Gloria tror på Gud. Hennes son heter Salvador, frälsaren.

Filmen tar tag i stora livsfrågor. Efteråt kan man diskutera både tro och otro, kärlek, hopp och dåliga samveten. Hur världen hänger ihop när en kvinna från Filippinerna som måste lämna sina barn där köper en basketboll i New York till sin son långt borta. En boll gjord i Filippinerna.

En hobby

I Lukas Moodyssons senaste diktsamling ”Apo kryp hos” står en mening för sig själv:

Vår Frälsare nergrävd som en Mammut.

I filmen finns en dyrbar penna, dekorerad med elfenben från nedfrusna skelett av den utdöda mammuten.

Från början hade pennor ännu större betydelse.

– Jag var ett kort tag intresserad av pennor, för jag får nya hobbies hela tiden, säger Lukas Moodysson. Och då tänkte jag att Leo i filmen skulle samla på pennor. Jag engagerade mig djupt i hans pennsamling, exakt vilka pennor han samlade på. Sedan ändrades det till att han i stället fick en penna som han är rätt ointresserad av.

Lukas Moodysson ville ett tag bli kock. Hade ett stort fotbollsintresse och kunde namnge alla spelarna i Brasiliens landslag. Han är fascinerad av konståkning.

Gjorde rockvideo

Tittar man tillbaka på det han gjort syns inga raka linjer. Många infall. Han gjorde rockvideo i mitten av 1990-talet, bland annat åt Broder Daniel. I en intervju i branschtidningen Resumé i november 1995 presenteras han som framgångsrik reklamfilmare.

En reklamfilm Moodysson gjort ska ha ökat ett företags omsättning med en halv miljard kronor.

1994 regisserade han sin första korta spelfilm, som elev på Dramatiska institutet. Den heter ”Det var en mörk och stormig natt”.

Vi som gillar serien ”Snobben” tycker det är en skojig titel eftersom allt Snobben skriver på sin hundkoja börjar så. Det anses som ett banalt sätt att inleda en bok.

Men för Lukas Moodysson blev de där nio minuterna, med Izabella Scorupco, Ernst Günther och Margreth Weivers i huvudrollerna, starten på en mycket speciell bana som filmregissör.

Nu ska han delta i huvudtävlingen i Berlin med ”Mammut”.

– Det är väldigt roligt. Jag har aldrig tidigare tävlat på en stor festival så det känns bra.

”Hoppas den dyker upp”

Med tanke på ämnet vill du väl att den ska nå ut internationellt?

– Jag hoppas det. Det är fyra huvudterritorier; Sverige, Filippinerna, Thailand och USA. Där hoppas jag den dyker upp, i olika former. I första hand på bio.

Men han gillar inte allt med festivaler och premiärer.

– Jag tycker inte om själva offentligheten, att gå på röda mattan och bli fotograferad och sånt.

Vad är det du ogillar med det?

– Jag är inte så intresserad av att själv finnas i offentligheten. Mina filmer får gärna göra det. Det är trevligt. Jag gömmer mig gärna bakom mina filmer.

SENASTE NYTT

Nöjesbladet

Visa fler
NÖJESBLOGGAR

Populära bildspel via Shootitlive