Synthens återkomst

Emma Gray Munthe sammanfattar filmåret

”Tron: Legacy” andades härligt 80-tal.
”Tron: Legacy” andades härligt 80-tal.Foto: Foto: DISNEY
FILM

Håriga monster, skjutglada 11-åringar, ljuscykelbalett, Christopher Isherwood-filmatiseringar, postapokalyps, kannibalism, akut ångestframkallande täckjackor, smart Aaron Sorkin-dialog, Michael Fassbender i löjligt lågt skurna jeans och Colin Firth i sitt esse.

Filmåret 2010 har spretat åt lite alla möjliga håll, och har bjudit på en hel del fina upplevelser och bilder att bära med sig i hjärtat.

Och, nästan viktigast av allt: 2010 har stått för de mäktiga synthsoundtrackens återkomst! Som jag har längtat! Som jag har tröttnat på de okänsligt inslängda indiepopdängorna, Danny Elfmans sago- och seriefilmatiseringsmusik, låtsaspampiga actionsoundtracks och snodda ”Bourne identity”-stråkar!

Daft Punks ”Tron: Legacy”-soundtrack andades 80-tal, gjorde rent av att filmen inledningsvis gav ”Blade runner”-vibbar. Även Trent Reznor och Atticus Ross siktade mot Vangelis och Tangerine Dream när de gjorde musiken till ”The social network” – och hur skulle det rimligtvis kunnat gå snett med sådana förebilder?

Jag hoppas på mer i samma anda 2011.

Årets soundtrack 1: Tron: Legacy

Daft Punks musik står fint på egna ben, i kombination med filmen är den magisk.

Årets mest hjärtslitande 1: Till vildingarnas land

Jonze/Eggers fångade exakt hur det är att vara barn. Resultatet gjorde ont att se, men var gåshudsframkallande vackert.

Årets mest hjärtslitande 2: Fish tank

Fulfin och rörande, rolig och obehaglig. Socialrealistisk filmpoesi.

Årets ljuvligaste: Kick-Ass

Hit-Girl framkallade skrattgråt och gick direkt upp i samma liga som Ripley, Alabama och Sarah Connor.

Årets mäktigaste bioupplevelse: Tron: Legacy

Bilderna! Miljöerna! Musiken! Den mullrande basen! Glöm rutten handling och dialog, se den som ett konstverk.

Årets smartaste: The social network

Aaron Sorkin-smattrande dialog, rappt tempo, skickligt fångad nutid.

Årets soundtrack 2: The social network

Trent Reznors och Atticus Ross musik bidrog med extra mörker, driv och synthig känslokyla.

Årets stiligaste: En enda man

Tom Fords regidebut var formsäker i dubbel bemärkelse.

Årets mest otäcka: Vägen

Inte hälften så otäck och bra som Cormac McCarthys bok, men både otäck och bra.

Årets bästa svenska film: Sebbe

Babak Najafis långfilmsdebut imponerade, drabbade och trasade sönder.

Emma Gray Munthe