Vrålläcker & mästerlig

Man blir omedelbart som fångad i ett skruvstäd man inte kan ta sig ur.

Enda skälet att man då och då ändå frigör sig från greppet, är att man som svensk och (inflyttad) stockholmare ibland slås av andra tankar. Varför har David Fincher filmat på just den gatan? Där är ju huset jag bodde i för 30 år sedan. Jaså, Per Myrberg är också med i några sekunder. Oj, där fick min polare på SVT:s ”Rapport” sina tre sekunder i Hollywoods rampljus.

Med Trent Reznors och Karen O:s stenhårda version av Led Zeppelin-klassikern ”Immigrant song” i bakgrunden, sätter David Fincher ännu en gång stämningen i en film med hjälp av sanslöst häftiga förtexter. Tänk James Bond-filmernas lyxiga vinjetter, fast här makabert, otäckt, galet. Och med tanke på var historien utspelas känns låtens ­inledande textrader – a-ah-ahh-ah, ah-ah-ahh-ah, we come from the land of ice and snow, from the midnight sun where the hot springs blow – som om Jimmy Page/Robert Plant redan för 41 år sedan skrev dem med en Stieg Larsson-filmatisering i åtanke.

65 miljoner sålda böcker

I recensionen av den svenska ­filmen ”Män som hatar kvinnor” i februari 2009, resonerade jag lite över hur man ska förhålla sig när man skriver om filmer baserade på framgångsrika spänningsromaner. Ska man låtsas som att man inte vet hur det slutar? Tyckte då att just Stieg Larssons (1954–2004) bok var ett bra exempel då den hade sålts i hela tre miljoner exemplar.

Nu är den siffran 65 miljoner!

Så det räcker kanske att skriva att Daniel Craig spelar journalisten Mikael Blomkvist, att Rooney Mara är datahackern Lisbeth Salander och att Christopher Plummer är Henrik Vanger, den stenrike industrimannen som ber om hjälp att lösa gåtan med mystiskt försvunna familjemedlemmen Harriet.

De få människor som inte har något som helst förhållande till denna historia, kan bereda sig på en sjuhelsikes filmresa.

För där den svenska filmen var bra, är den amerikanska snudd på ett mästerverk i sin genre.

Ett skäl är Steven Zaillians mästerliga manus. Där man i den svenska filmen redan visste att man skulle göra tre filmer om Lisbeth Salanders historia och där ”Män som hatar kvinnor” blev ett slags sidospår till det, har man här helt koncentrerat sig på Vanger-historien. Som om de två senare böckerna inte existerade. Intrigen blir tätare, mer koncentrerad.

Betydligt större budget

Ett annat skäl är budgeten. Hela svenska ”Millennium”-projektet kostade ungefär hundra miljoner kronor, här har man haft nästan tio gånger så mycket pengar till en film.

Kombinerar man det med David Fincher – en av de bästa och mest stilbildande regissörerna i världen de senaste 15, 16 åren – så tro sjutton att det blir bättre.

Han är perfektionist och estet deluxe. Om det så bara är ett tåg som rusar fram genom Norrland i tio sekunder, så gör tåget det i en vrålläckert filmad snöstorm. Om Lisbeth Salander far iväg på ­motorcykeln i Stockholms­natten, så nog har David Fincher letat upp den mest ­filmiska kullerstensbacken.

Musiken i den svenska filmen minns jag knappt, trots att jag såg om den häromdagen. Trent Reznors och Atticus Ross musik finns där hela tiden. De har skapat en helt skogstokig klangvärld som skaver, stör, irriterar och hela tiden driver på historien. Största hotet mot att de inte ska vinna en Oscar, är väl att de vann senast, för Finchers ”The social ­network”.

Tempot haltar

Många frågor kräver svar:

Varför snudd på mästerverk?

Tempot haltar lite när det flippras med alla dessa gamla bilder på familjen Vanger från 1960-talet. Och inte heller David Fincher får någon fason på porträttet av Mikael Blomkvists chef Erika Berger (Robin Wright) och hennes be­tydelse för historien.

Behöver jag verkligen se en film till på samma historia?

De skiljer sig mer åt än väntat. Finchers film är sexigare och har mer närhet i förhållandet mellan Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Stellan Skarsgårds roll som Martin Vanger är både större och betydligt skarpare i konturerna än Peter Habers. Hela sista tredje­delen av filmen är ganska ordentligt annorlunda.

Pratar de verkligen svengelska?

Ryktet om att alla pratar engelska med svensk brytning visade sig ­vara överdrivet.

Överlägsen den svenska

Noomi Rapace eller Rooney ­Mara?

Båda har liknande goth- och punk­look, men annars är Rapaces Salander mer handlingskraftig och tuffare, medan ­Mara känns yngre, mer sårbar, som att hon tvingar sig själv till handling. Oavgjort.

På alla andra punkter är David Finchers film överlägsen den svenska.