Gabriela Pichler: "Pappa hade varit sjukt stolt"

Hennes far gick bort när hon just börjat göra film – nu hyllas hon för debuten ”Äta sova dö”

1 av 3 | Foto: Ulf Höjer
Var 23 – innan hon höll i en kamera Gabriela Pichler har tidigare fått en Guldbagge och nu prisas hon för sin långfilmsdebut. Men det dröjde länge innan hon höll i en kamera. ”Jag var en medelmåtta i skolan och trodde att jag skulle jobba efter högstadiet”, säger hon.
FILM

Gabriela Pichler hade just börjat göra film när hennes pappa gick bort.

Nu är hon aktuell med prisbelönade ”Äta sova dö” – där en far- och dotterrelation står i centrum.

– Pappa hade varit sjukt stolt över mig, säger hon till Nöjesbladet.

Följer man mediebilden av Gabriela Pichler, 32, finns det ett adjektiv som ständigt återkommer.

Begåvad.

För två år sedan belönades hon med en Guldbagge för kortfilmen ”Skrapsår”, ett examensarbete från filmhögskolan. Kort därefter började hon spela in sin långfilmsdebut ”Äta sova dö”, som har biopremiär i kväll och som nyligen vann publikens pris på filmfestivalen i Venedig.

Därför kommer det lite som en överraskning när Gabriela Pichler berättar att det är först på senare år som hon ansetts just begåvad. Och att hon var 23 år när hon höll i en kamera för första gången.

– Jag var en medelmåtta i skolan och trodde att jag skulle jobba efter högstadiet men så fick jag reda på av kompisar att det finns något som heter gymnasiet. Man bara: Åh, är det sant. Måste jag gå tre år till? säger hon och skrattar.

Film om egna familjen

Den svarta komedin kretsar kring unga Raša som jobbar på ortens grönsaksfabrik. Hennes pappa är oförmögen att arbeta och har problem att acklimatisera sig som arbetslös invandrare. Livet ställs om när Raša blir uppsagd.

Gabrielas vision var att göra en film om sin egen familj, vänner och bekanta. En arbetarklasskildring utan droger och kriminalitet.

– Men också, när såg man senast invandrare på landsbygden i svensk film? Man skildrar invandrare i förorter. Men så ser det inte ut i Sverige längre, säger hon.

”Han fick cancer”

Filmens far- och dotterrelation har stora likheter med Gabriela Pichlers förhållande till sin pappa.

– När pappa blev förtidspensionerad blev han allt mer isolerad från samhället, inte längre behövd. Det var inte alltid roligt, men vi hade mycket roligt tillsammans. Hans humor har präglat vår familj och mitt liv, säger hon.

När lyckan över att komma in på filmhögskolan var som störst drabbades familjen av en tragedi.

– Pappa hann uppleva att jag kom in på skolan. Och det var jättestort. Men han fick bukspottskörtelscancer. Allt gick väldigt fort. På tre månader var han borta. Det har alltid varit mamma, pappa och jag. När en försvinner blir det en avgrund, en katastrof, säger hon.

Var det viktigt att göra en film där han finns med på något sätt?

– Dels det. Men framför allt ur ett större perspektiv. Eftersom att det är fler män än kvinnor som gör film blir vissa berättelser lidande. Far- och dotterrelationer är man inte direkt bortskämd med att se på film eller höra talas om, säger Gabriela.

FAKTA

Pichler om …

… att tävla i internationella film­festivaler:

– Jag trodde i min enfald att den här filmen är väldigt typiskt svensk. Att det var en film som inte skulle säga en utländsk publik lika mycket. Därför kom det fina mottagandet väldigt oväntat.

… sin mamma som har en roll i filmen:

– Hennes rollfigur är väldigt lik hur mamma är i verkligheten. Och när hon följde med till Venedig tyckte hon att det var fantastiskt. Hon sa att hon kände sig som Tito med all uppståndelse. Det var väldigt roligt.

… kompisrelationen med sin pappa:

– Vi hade en väldigt tajt bundisrelation. Jag tyckte han var världens tuffaste och var väldigt händig samtidigt som han satte upp mitt hår på morgonen eller sydde nya gardiner till mig. I och med att han var förtidspensionerad var han hemma mycket med mig. Det gjorde att vi hade en väldigt tajt relation.