’Jag var inte stolt - utan ville bara bli fotbollsproffs’

I dag är det 30 år sedan ”Mitt liv som hund” hade biopremiär - här återförenas Kinnaman & Glanzelius

1 av 7 | Foto: OLA AXMAN
Melinda Kinnaman och Anton Glanzelius hade som barn huvudrollerna i ”Mitt liv som hund”, något som påverkade bådas liv på olika sätt. ”Jag tror att hela mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut om jag inte hade gjort filmen. Jag hade nog inte blivit skådespelare”, säger
Melinda.
FILM

■ ■ Det är på dagen 30 år sedan succéfilmen ”Mitt liv som hund” hade premiär. Filmens stjärnor Anton Glanzelius & Melinda Kinnaman var då 11 och 14 år.

■ ■ Nöjesbladet återförenade dem för ett samtal om vad som hände sen, framgångens för- och nackdelar och allt från galna turistmöten till Michael Jackson.

Det är en av få svenska filmer med världsrykte. Vid den svenska premiären var faktiskt mottagandet lite halvljummet. Men publiken kom. Den vann två Guldbaggar för bästa film och skådespelare, Anton Glanzelius.

Ett par år senare fick filmen nytt liv när den blev stor succé i USA. Regissören Lasse Hallström fick en Hollywoodkarriär som fort­farande pågår. Filmen Oscars­nominerades för bästa regi och manus.

Är bara stolt”

För huvudrollsinnehavarna Anton Glanzelius, 41, och Melinda Kinnaman, 44, har den inne­burit helt olika saker.

– Jag är bara stolt, jag tröttnar inte när folk säger Det är hon tjejen från ”Mitt liv som hund”, det dras jag gärna med hela livet. Mig påverkade det inte som barn. Ingen i skolan vare sig retade mig eller ville vara kompis med mig på grund av filmen, säger Melinda.

På den tiden hamnade dock Anton i fokus på ett helt annat sätt, både bland vanligt folk och media.

– Jag blev igenkänd i Sverige vart jag än var, under ganska lång tid. När sedan filmen blev stor i USA blev det en revival i Sverige också. Jag som bara ville bli fotbollsproffs. Av de snälla fick jag höra att jag borde satsa på filmen i stället, det hade ju gått så bra. Av de stygga fick jag bara höra, så fort jag åkte på en smäll på planen, att jag filmade: Ska du ha en Oscar för det här?

Hjärtligt möte

När Anton och Melinda återförenas på ett fik är mötet hjärtligt. Så där som det bara kan vara om folk en gång i livet har varit med om något som knutit dem samman för evigt, även om det sedan kan gå åratal mellan mötena.

Hur ofta har ni setts genom åren?

– Inte så ofta, utom när vi har sprungit på varandra av en slump som i somras när vi båda sågs på Gotlandsfärjan med våra småttingar, säger Melinda. (Melinda och hennes sambo har en son på 2,5 år, nygifta Anton och hans fru har en son på 1,5 år.)

Tillbaka till dåtid.

Elva år gammal vann Anton Glanzelius en Guldbagge för bästa skådespelare.

Hur kändes det?

– Det var supernervöst. Jag hade klätt mig fin i collegetröja och Hawaii-slips och satt i knät på Tomas von Brömssen som var nominerad för samma film. Sven Wollter, min gudfar, var konferencier. Och så vinner jag, en barn­skådespelare, över de där två, Tomas och … vad heter han, jag tappar namnet … (Anton googlar fram Örjan Ramberg på telefonen).

– Jag var inte stolt, jag skulle bli fotbollsproffs, det viktigaste var att inte vara diva eller mallig. Det tog mig 20 år innan jag hade den framme, innan jag kände Fan, vad coolt. Nu har jag den i bokhyllan.

Några år senare gjorde Anton en av huvudrollerna i Kjell Sundvalls tv-serie ”Husbonden” mot Sven Wollter, Helena Bergström, Katarina Ewerlöf och andra kända namn. Åter en stark insats. Sedan blev det inte mer.

– Jag ville ju verkligen inte. Det var väl tydligast när jag var på pr-turné i USA inför Oscarsgalan. Minns att jag gick på toaletten samtidigt som Jack Nicholson. Men det var massor av agenter som ville träffa mig. Jag var mest stressad över att vara borta från fotbollen.

Hur pass bra var du, då?

– Jag spelade i stadslaget, junior­allsvenskan, allsvenska reservlags­serien. När jag gjorde min tredje knä­operation när jag var 20 lade jag av. Sedan dess har jag gjort tre till.

Framgångarna spökade

Sedan hamnade Anton i tv-branschen. Som reporter, redaktör och producent. Men ”Mitt liv som hund”-framgångarna fanns där hela tiden och spökade.

– Jag tror att det har lagt någon form av prestationsnivå och krav, som jag har satt på mig själv, för att vara bättre än den där lille pojken i verkligheten. Det kände jag ända tills jag fick fast jobb som exekutiv producent på TV4 2001.

Numera är Anton biträdande kanaldirektör, med fokus på TV4 Play. Fast just nu är han föräldraledig, fram till februari nästa år.

Blev förförd

För Melinda blev det tvärtom.

– Jag blev förförd av inspelningssituationen. Tänkte att jag ville jobba med film, fast bakom kameran.

Som tonåring följde fler roller med Bo Widerberg (1930-1997), Hans Alfredson och Colin Nutley som regissörer. Teaterhögskolan i Stockholm 1991-1994. Sedan dess anställning på Dramaten i Stockholm. Filmer och tv-serier, nyligen huvudrollen i TV4-serien ”Modus” och biroll i SVT:s ”Bron”.

– Jag tror att hela mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut om jag inte hade gjort ”Mitt liv som hund”. Hade nog inte blivit skådespelare. De flesta av mina vänner, de förhållanden jag har haft, har också varit genom branschen.

Det är ju inte heller säkert att Joel Kinnaman, 36, numera etablerad Hollywood-skådespelare, hade blivit det om inte storasysters framgångar hade inspirerat.

Hur har ni följt varandras liv och karriärer?

– Jag kommer från en teater­familj, men har inte varit på teatern och sett Melinda, säger Anton och fortsätter:

– Har du ens någonsin ägt en tv?

– Jag har haft en i två och ett halvt år men inte kopplat in den. När jag skulle lansera ”Modus” på TV4:s pressträff i höstas fick Anton förklara för mig vem David Hellenius är, säger Melinda.

– Det är på den nivån, skrattar Anton.

– Du vann ju Guldbaggen över Örjan Ramberg och kom inte på vem det var! kontrar Melinda.

Blev rädd för Melinda

Nu kan de också skratta gott åt alla gamla minnen. Som att Anton egentligen inte ville att Melinda skulle få rollen som Saga. Han tyckte att hon vid provfilmningen sa något elakt med sådan inlevelse att han blev lite rädd för henne.

Eller som att Melinda fick ta tio boxningslektioner mot Antons tre. När de filmade boxningsscener small det rätt rejält i Antons ansikte. Näsblod och ont i huvudet.

Många konstiga möten har uppstått på grund av filmen.

”Det är jag som är den tjejen”

När en man från Australien mötte Melinda på thailändska ön Koh Phangan och fick höra att hon var svenska höll han en lång utläggning om filmen som han tyckte var absurt bra och han undrade vad som hade hänt med tjejen i filmen.

– Det är jag som är den tjejen, kunde då Melinda berätta.

Anton blev kontaktad av Michael Jacksons (1958–2009) agent och hade då ingen aning om vem popstjärnan var. I samband med Oscarsgalan besökte Anton, hans mam-ma och en filmbolags­representant Jacksons ranch Neverland.

– Vi gick runt och tittade på djuren. Han väckte Bubbles också. Han hade kortärmad tröja, blöja och hoppade upp i min famn.

– När Jackson spelade i Göteborg var vi på Liseberg innan det öppnade och hängde på hans rum. Han ville byta autografer men jag vägrade. Han var inte min idol. Herreys var big time, deras autografer har jag kvar. Fast sedan gav jag honom en fotboll med min autograf på.

Många år senare kom pedofil­anklagelserna mot honom. Vad tänkte du då?

– Jag har försökt tänka: Kunde jag se någonting? Men nä. För mig var han en fantastiskt trevlig person. Glad, snäll, barnslig, busig.

Det här är Melinda

Namn: Melinda Rosalie Kinnaman.

Ålder: 44.

Bor: Stockholm.

Familj: Sambo, 2,5 år gammal son.

Aktuell: Spelar ”Idioten” mot bland andra David Dencik på Dramaten.

Det här är Anton

Namn: Anton Glanzelius.

Ålder: 41.

Bor: Stockholm.

Familj: Fru, 1,5 år gammal son.

Aktuell: Snart tillbaka som biträdande kanal- direktör på TV4, efter föräldraledighet.

Namn: Melinda Rosalie Kinnaman.

Ålder: 44.

Bor: Stockholm.

Familj: Sambo, 2,5 år gammal son.

Aktuell: Spelar ”Idioten” mot bland andra David Dencik på Dramaten.