”Var tvungen att spela henne”

”En man som heter Ove”-stjärnan Bahar Pars om nya storfilmen och uppväxten i krigets Iran

1 av 11
Bahar Pars är kaxig när det gäller karriären men ser inte bara rollen som ett eget break, utan också som ett sätt att representera iranier.
FILM

Hon spelar den iranska grannen som irriterar ­huvudpersonen i julens storfilm ”En man som ­heter Ove”. För Bahar Pars, 36, är det en viktig roll, på ­flera sätt.

– Den blir mitt kommersiella break, inget snack om saken. Men det är ­också stort att en rollfigur som heter Parvaneh inte ­gestaltas som en exotisk färgklick, säger hon.

Bahar Pars filmdebuterade för snart tio år sedan i Anders Nilssons ”När mörkret faller”. Stark, ­omskakande och hyllad.

– Men som inte så många såg, tyvärr. Det här med ­hedersmord, jag förstod att folk inte skulle palla att se, särskild inte de som filmen vände sig till, säger Bahar, som är kaxig, på ett ­väldigt härligt sätt.

– Jag tror att ”En man som ­heter Ove” blir en svensk filmklassiker. Den kommer vara en sluss som öppnas för mig som skådespelare. Ett break, inget snack. Men det handlar ­också om ­representation. Det finns 27 000 iranier ­bara i Stockholm. Förstår du hur ­mycket skit jag får om jag gör fel, när denna folkgrupp nu får den här exponeringen?

”Inte bli en färgklick”

Hennes rollfigur Parvaneh är grannen som, efter mycket motstånd, får ­filmens huvudperson, surgubben Ove (Rolf Lassgård), att öppna sig och bli mer mänsklig.

Hon tror varenda svensk skådespelerska i rätt ålder med iransk bakgrund provfilmade för rollen.

– Jag tycker att det var ­nödvändigt att jag spelade Parvaneh, så att hon inte blev en färgklick som ­bjuder grannen Ove på exotisk mat.

Fick jobba dubbelt”

Manusförfattaren/regissören Hannes Holm fick veta att han levde när hon i manus läste att ”Parvaneh skriker på arabiska” (iranier pratar persiska).

Eller när hon skulle bjuda på mat som mer liknade ­indisk än ­persisk mat.

– Jag fick jobba dubbelt (haha). Hålla koll på att Parvanehs hem hade rätt färger och inte ser ut som i ”Tusen och en natt” och ­sådant.

Hur hamnade du i Sverige?

– Jag växte upp i södra Iran, i Shiraz, under kriget mellan Iran och Irak. Till sist blev det outhärdligt. Jag kom till Trelleborg 1989, tio år gammal. Pappa flydde hit först, sedan ordnade han så att vi kunde komma ­under ­lite lättare omständigheter.

– Vi bodde i baracker först, men fick lägenhet ganska snabbt, jag fick ­börja i skolan och lärde mig snabbt svenska. Integrationen var väldigt strukturerad, nu pratar man knappt om det.

Namn: Bahar Pars.

Ålder: 36.

Bor: Stockholm.

Familj: Maken Linus Tunström, regissör, 4-årig dotter.

Karriär: Gick Teaterhögskolan i Stockholm 2003–2007. Har spelat teater i Göteborg, Uppsala och Stockholm. Regidebuterade med kortfilmen ”Rinkebysvenska”, som visades i SVT i måndags. Ett tiotal roller i tv och film, bland annat ”När mörkret faller”, ”Kommissarie Winter”, ”Arne Dahl” och kommande tv-serien ”Vårdgården”.

Aktuell: På bio i ”En man som heter Ove”. På Dramaten i Stockholm i ”Marodörer” och ”[Ungefär lika med]”, som just haft ­nypremiär.

Bahar Pars om…

… Rolf Lassgård:

– Jag har träffat så många gubbar i mitt liv, det här var ett rent nöje. En grym skådespelare. Nästan osvensk, som de stora amerikanska skådespelarna. Som Al Pacino och Robert De Niro.

… passionen för teatern:

– Jag ser nog mer teater än de flesta av mina kollegor. Dålig teater är en nära döden-upplevelse. Bra teater är en aha-upplevelse. Eller en fontänorgasm. Mina Dramaten-pjäser är fontänorgasmer.