Vrickad och kul
fest för ögonen

Saga/äventyr Förväntningarna inför Tim Burtons filmatisering av Lewis Carrolls ordlekande och lite knarkiga saga har varit höga, de bilder som släppts från filmen har indikerat att det hela skulle bli något alldeles extra. Man får nog säga att Burton levererat ungefär utefter de förväntningarna. Samtidigt som han behållit mycket från originalet, har han tillsammans med manusförfattaren Linda Woolverton också uppdaterat historien och gjort den mer modern. De har lagt till några element från Carrolls ”Alice i Spegellandet” och en hel del feelgoodfeminism, förlagt det hela till 1800-talet, gjort Alice äldre än vad hon är i boken och förvandlat alltihop till ett klassiskt äventyr om det onda mot det goda.

Alice hinner tacka nej till ett giftermål innan hon följer efter den stressade vita kaninen och trillar ner i hålet som för henne till Underlandet. Väl där utspelar sig en vrickad och väldigt Tim Burtonsk saga, där Alice enligt profetiorna är den som ska slakta en drake och på så sätt sätta stopp för kampen mellan den onda, röda drottningen och den väna, vita drottningen. Det är mörkt, drömskt och roligt, med fantasifulla bilder, kostymer och miljöer.

Johnny Depp är Deppskt knasig som den galne hattmakaren, Helena Bonham Carter både ljuvlig och snäppet vassare som den röda drottningen, och Mia Wasikowska (från bland annat ”In treatment”) fin som modiga Alice. Det är naturligtvis ett fattigdomsbevis att jag fortfarande blir själaglad över äventyrsfilmer och sagor med tjejer i skinande rustning som slaktar drakar, men ja, jag blir det. Om jag var tio och såg den här för första gången skulle jag med all sannolikhet bli alldeles kollrig, som 33-åring är ”Alice i Underlandet” inte heller så dum.

Men visst, det finns brister: Filmen innehåller till exempel ett litet malplacerat dansnummer jag definitivt skulle klarat mig utan, och en del animationer är verkligen inte helt hundra. Ändå är det lite av en fest för ögonen.

Håller du med? Rösta och diskutera filmen!