Segt som en bilkö

Intrigen i ”Day after tomorrow” känns hopplöst föråldrad och dialogen är bitvis pinsam

I'm singing in the rain?
Foto: fox film
I'm singing in the rain?
FILM

Ett par saker är bra med ”Day after tomorrow”.

Effekterna. Det ser verkligen ut som om en väderkatastrof förstör Los Angeles och en översvämning/nedfrysning täcker New York med is.

En ny synvinkel. Rika länder, i synnerhet USA, måste be om hjälp från Mexico och andra stater runt ekvatorn när en ny istid hotar täcka norra halvklotet.

Annars är ”Day after tomorrow” en trist soppa. Dramat känns som en onödig återanvändning av 1970-talets katastroffilmer. En grupp människor, och en hund, föses ihop medan något hotar dem och vi får se deras olika personligheter.

Från ett annat håll i berättelsen kommer räddningen. Hjältarna som riskerar sina liv för att komma till undsättning.

Filmen ser ny ut tack vare påkostad teknik, men intrigen känns hopplöst föråldrad och dialogen är bitvis pinsam.

Dennis Quaid spelar klimatforskaren som försöker varna chefer och politiker för att något farligt kan vara på väg, orsakat av människans oförsiktighet. Ingen tror honom förrän det är försent. På grund av alla sina expeditioner har han försummat familjen och är skild, men när den vuxne sonen (Jake Gyllenhaal) är i New York packar han polarutrustningen.

Regissören Roland Emmerich (”Godzilla”, ”Patrioten”) är effektiv i actionscenerna, men han har ingen kontroll över sentimentalitet och känslostormar. Han öser på med hundar och sjuka barn, det är film som Hötorgskonst eller hjärta-smärta-schlager.

Day after tomorrow

Jens Peterson