Kidman krisar i familjedrama

Margot at the wedding är svart humor

FILM
SYSTER DYSTER Margot (Nicole Kidman) med sonen Claude (Zane Pais) dyker upp till systerns stundande bröllop. Systrarnas redan infekterade relationen går in på nästa varv.
SYSTER DYSTER Margot (Nicole Kidman) med sonen Claude (Zane Pais) dyker upp till systerns stundande bröllop. Systrarnas redan infekterade relationen går in på nästa varv.Foto: UIP

Regissören Noah Baumbachs förra film ”The squid and the whale” skrevs upp av i princip allt och alla, ”Margot at the wedding” har fått lite mer ljummen kritik. Det är egentligen inte så svårt att förstå varför, många av karaktärerna är genuint osympatiska och kanske svåra att tycka om eller ta till sig. Baumbachs skildring av två systrar med en infekterad relation, deras respektive män och barn och ett stundande bröllop visar människan från hennes allra sämsta och vidrigaste sidor – och lyckas samtidigt vara väldigt, väldigt rolig. Faktum är att den svarta humorn ger mer tyngd och ger det svarta så mycket mer kraft. Men hur osympatiska människorna i filmen än är är de skildrade med stor empati, lyhördhet och ett stort hjärta.

Nicole Kidman och Jennifer Jason Leigh är fantastiska som systrarna. Kidmans Margot är en Margo från ”Allt om Eva” eller en Mårran från Mumindalen: hon är för liten och rädd för att älska eller låta sig älskas och förminskar eller förfryser allt i sin väg.

Upplevelsen av ”Margot at the wedding” beror förmodligen helt på vad man har för syn på livet, människorna och relationer i stort. Vissa kommer att tycka att den handlar om ingenting, är för konstruerad, handlar om för banala, pladdriga människor med icke-problem – andra kommer att tycka att det är en exakt och träffsäker skildring av Livet med dialog plockad ur verkligheten. Jag tillhör definitivt de senare. Hade det inte varit för Jack Blacks Jack Black-ighet hade filmen varit uppe och nosat på en femma.

Emma Gray Munthe