Kvinnor som shoppande fån

En shopaholics bekännelser är inte rolig

FILM

Amerikansk romantisk komedi av P.J. Hogan med bl a Isla Fisher, Hugh Dancy, Leslie Bibb och Kristin Scott Thomas.

Isla Fisher må vara bedårande men det hjälper inte mot fånigheten som löper som en röd tråd genom filmen.
Foto: Buena Vista
Isla Fisher må vara bedårande men det hjälper inte mot fånigheten som löper som en röd tråd genom filmen.

När den brittiska chicklitförfattarinnan Sophie Kinsella (som egentligen heter Madeleine Wickham) gav ut sin första bok om den shoppingberoende journalisten Rebecca Bloomwood var året 2000.

När historien nu, nio år senare, intar vita duken, är den största skillnaden inte att handlingen är förlagd till New York i stället för London, utan att det ekonomiska läget i världen har förändrats så radikalt att en film om frosseri i lyxkonsumtion och vidlyftiga lån utan täckning lätt upplevs som provocerande, och på gränsen till smaklös. Även om den försöker utge sig för att vara aningen sedelärande.

Åtminstone i USA, där läget är ännu mer alarmerande än här, och många kritiker verkar ha tagit direkt illa vid sig av ”En shop­aholics bekännelser”.

Själv har jag inga problem med vare sig tajmingen eller ämnet. Vad jag däremot har problem med är att den här komedin – som alltså handlar om en shoppinggalen tjej med tiotusentals kronor i skulder, som drömmer om ett jobb på ett Vouge-liknande magasin, men i stället, av en slump, blir kolumnist på en finanstidning, kärar ner sig i chefen, och försöker mörka att hon i själva verket är en ekonomisk katastrof med en skuldindrivare i hasorna – faktiskt inte är rolig.

Isla Fisher, som var hysterisk i ”Wedding crashers”, är visserligen bedårande i huvudrollen, och får ägna sig åt den typ av fysisk slapstickkomik som man inte ser så ofta nu för tiden.

Leslie Bibb och Kristin Scott Thomas funkar också som elak modemaffia – även om de inte på långa vägar når upp till Meryl Streeps pondus i ”Djävulen bär Prada”.

Men det hjälper inte nämnvärt när hjältinnan gör sig dummare än hon är, händelseutvecklingarna är alltför otroliga, och en högst irriterande fånighet löper som en röd tråd genom hela filmen.

”En shopaholics bekännelser” är, tyvärr, filmen som vissa män felaktigt anklagade ”Sex and the city” för att vara:

Ett tomt vältrande i varumärken, och en skildring av kvinnor som ytliga, shoppande fån.