Tarantino sparar inte på krutet

1 av 5
Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh och Bruce Dern i ”The hateful eight”.
FILM

Filmen är redan både hyllad och sågad av USA-kritikerna.

”The hateful eight” är ingen av Quentin Tarantinos allra bästa filmer. Men ändå en våldsam, välspelad, härligt pratig och häftig västern man inte glömmer i första taget.

Quentin Tarantino är inte som andra filmregissörer.

En filmnörd av den gamla och allra mest besatta sorten, har han nu valt att göra sin senaste film i det extrabreda Ultra Panavision 70-formatet, som blott använts ett tiotal gånger tidigare, senast i ”Khartoum” 1966.

I den lite längre version som nu blott visas i en kopia på Rigoletto i Stockholm (premiär nyårsdagen), innan filmen har premiär runt hela landet 13 januari, innebär det att det börjar med en musikalisk ouvertyr, en första del och paus, innan filmen fortsätter med lite förmusik och finalen. Totalt cirka tre timmar.

Rena galenskapen, kan man tycka, att han använt formatet just till denna film, som ju till stor del utspelas inomhus på ett och samma ställe, Millie's Haberdashery, en rastplats för cowboys på genomresa.

Men det fungerar utmärkt. ”The hateful eight” är tveklöst väldigt snyggt gjord. Det breda formatet ger plats åt detaljer, både i hel- och närbilder. Tekniskt sett är filmen fulländad vad det gäller bildspråk, klippning, musik (nyskrivna Ennio Morricone-toner) och så vidare.

Men det Tarantinos fans vill ha och bryr sig om är förstås:

1. Knivskarp dialog.

2. Action och våld.

Och där lever han upp till förväntningarna. Tarantino tror inte på myten att cowboys var tystlåtna män som helst talade med puffran. Och han gör sitt bästa för att bevisa det.

Ett par prisjägare (Samuel L. Jackson, Kurt Russell), den enes fånge (Jennifer Jason Leigh) och en blivande sheriff (Walton Goggins) i staden Red Rock, möts på diligensen på väg till staden.

En snöstorm gör att de fastnar på Millie's Haberdashery, där det redan väntar ett antal personer, spelade av Demian Bichir, Tim Roth, Michael Madsen och Bruce Dern. Den sistnämnde var general i sydstatsarmén under amerikanska inbördeskriget, som inte ligger så långt tillbaka i filmens handling. Alltihop resulterar i rasbråk mellan honom, några till och Samuel L. Jacksons rollfigur och Tarantino använder n-ordet lika flitigt som i ”Django unchained”.

Han har kallat ”The hateful eight” för sin mest politiska film, men jag vet inte… så djupt gräver inte regissören i den biten, det känns mer som kosmetika i en dialog som mer handlar om att absolut alla i den här historien har sina egna lögner, sina egna hemligheter, sina egna agendor.

Det pratas mycket, alltså, men det är ytterst välskriven dialog, med mycket svart humor. För de mindre kända skådespelarna handlar det nog om deras livs roller och de ger järnet. Att höra Samuel L. Jackson prata, är alltid en njutning.

Alltihop leder förstås fram till våldsamma konfrontationer. Tarantino sparar inte på krutet, det blir pang-pang och ond bråd död för många i den här historien, ibland på de mest makabra sätt.

Innan dess har Tarantino dessutom bjudit på en rejäl ”twist” i intrigen.

Tror inte ”The hateful eight” kommer att räknas som någon av regissörens klassiker. Han lär dessutom nog få fan från vissa kretsar för allt möjligt, som hur han spelar på fördomar om svarta människor i en helt absurd monolog av Samuel L. Jackson.

Men det är också sådana detaljer, tillsammans med att få andra regissörer likt Tarantino förmår fylla sina filmer med sådan enorm energi och berättarglädje, som gör att man inte glömmer ”The hateful eight” i första taget.

FAKTA

The hateful eight

(Västern)

Regi: Quentin Tarantino.

Med: Samuel L. Jackson, Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggins, Demian Bichir, Tim Roth, Michael Madsen, Bruce Dern.

Filmen har premiär i en kopia på Rigoletto i Stockholm på nyårsdagen. Riktig premiär i hela landet 13 januari.