En saga utan magi

Det är tre år sedan Peter, Susan, Edmund och Lucy Pevensie kom ut ur garderoben i slutscenen av 2005 års Oscarbelönade ”Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet”. Men nu är de tillbaka igen.

I ”Berättelsen om Narnia: Prins Caspian” – som bygger på den andra av C.S. Lewis sju älskade böcker om Narnia – återvänder den modiga syskon­skaran till det magiska landet, där de än en gång behövs för att bekämpa ondskefulla maktgalningar.

Förlorad magi

Men medan det bara har gått ett enda år i London så har det gått 1 300 i parallellvärlden, och Narnia har blivit en betydligt farligare plats.

Svartmuskiga människor som kallar sig för telmariner och talar med spansk brytning har tagit över makten. De har mer eller mindre rensat ut narnierna, och den genomelake Miraz försöker erövra tronen genom att tillintetgöra sin brorson prins Caspian, som är den rättmätige arvingen.

Syskonen Pevensie måste nu alltså, tillsammans med den stilige prinsen och de få narnier som finns kvar (bland annat en svärdsvingande gnagare som är misstänkt lik Mästerkatten från Adamsons ”Shrek”-filmer), ta strid mot telmarinerna, hitta lejonlegendaren Aslan och rädda Narnia.

Löjligt bra effekter

”Prins Caspian” är extremt välgjord, med löjligt bra CG-effekter och stridsscener som går en perfekt balansgång mellan spännande och barnvänliga/blodfria.

Dialogen känns lite begränsad av huvudpersonernas unga ålder, och en del av magin från den första filmen har gått förlorad i allt ”Sagan om ringen”-mörker.

Men på det stora hela är det här en mäktig familjefilm som kan rekommenderas.