Fransmannen Mathieu Amalric, känd från ”Fjärilen i glaskupan”, är härligt oljigt slemmig som en hänsynslös företagare som under täckmanteln av att låtsas vara miljökämpe gör affärer med alla tänkbara nationaliteter.
Mads Mikkelsens Le Chiffre från förra filmen nämns i förbifarten. Jesper Christensens mr White har även här en viktig roll inledningsvis, men sedan är det som att filmmakarna glömde bort honom.
Där Eva Green var läcker, färgstark och duktig skådis, är Olga Kurylenko en plastig fotomodell som inte förmår att göra något intressant av sin hämndlystna rollfigur. Synd att Gemma Artertons roll är så liten, den doftar mer ”klassisk” Bond-brud.
Titelmelodin ”Another way to die” har dundersågats av de flesta. Själv börjar jag tycka att White Stripes-ledaren Jack Whites gitarrbröl i kombination med Alicia Keys grötiga röst och de bombastiska orkesterarrangemangen ändå har något ...
Quantum of solace
Engelsk-amerikansk thriller av Marc Forster, med Daniel Craig, Olga Kurylenko, Judi Dench, Jesper Christensen m fl.
James Bond är tillbaka. Och det smäller, skjuts och exploderar mer än någonsin när agenten jagar skurkarna över hela världen.
”Quantum of solace” har världspremiär i Sverige – klockan 0.07 natten till den 31 oktober.
Med ”Casino Royale” hittade man inte bara en ny agent 007, Daniel Craig, som föll de flesta i smaken. Man återuppfann framgångsrikt hela James Bond-myten genom att både gå tillbaka till författaren Ian Flemings rötter och anpassa sig till nutidens högteknologiska actionfilmer.
Hur toppar man det?
Jo, genom att vrida upp volymen till elva på en tiogradig skala.
Mer explosioner, skottlossning, slagsmål och jakter i allt häftigare miljöer runt hela världen än man kan tänka sig. Den som bara vill ha häftiga actionscener staplade på varandra blir inte missnöjd.
Även intrigen har skruvats maximalt.
Den tar vid direkt där ”Casino Royale” slutar. När alla tror att James Bond dragit ut på våldsam hämndodyssé efter mordet på flickvännen Vesper Lynd (Eva Green), gör han mot alla odds ”bara” sin plikt och räddar världen från en galen fransman (Mathieu Amalric) som under täckmanteln av miljökämpe har helt andra planer.
Egentligen en rätt vass historia, som får med såväl klimathotet som USA:s imperialism och CIA:s tveksamma metoder att nå resultat i Sydamerika, men när precis all världens elände, utom svälten i Afrika, tynger James Bonds axlar, blir det lite väl otroligt.
Nutidens James Bond har varken tid eller lust att dra skämt eller ens säga vem han är på det där klassiska sättet.
Fast han beställer fortfarande en dry martini med stil, även när han är kanonfull.
En klart sevärd James Bond-film – en av de två, tre bästa de senaste tjugo åren. Men ingen klassiker som ”Casino Royale”.
Alla tiders sämsta. Betyder ungefär ”ett mått av tröst”. Med lite god vilja kan man säga att den är aningen mer begriplig efter att man har sett filmen.
...