Både berör och ger kalla kårar

Få svenska filmer har väl väckt så mycket förhandsintresse, -snack och -spekulationer som filmversionen av John Ajvide Lindqvists bästsäljande vampyrskräckis. Inte minst sedan den riktiga premiären sköts upp efter urpremiären på Göteborgs filmfestival i januari. Filmen har turnerat på festivaler runt hela världen, det har oftast slutat i hyllningar och priser och därför förväntningar som kanske kan bli svåra att leva upp till.

Åtminstone bland dem som förväntar sig en traditionell vampyrfilm.

Visst, blodet skvätter ibland och filmen ger kalla kårar. Men annars är Tomas Alfredsons film mest en ovanlig hybrid av ungdoms- och skräckfilm. Av djupt berörande skildring av två ungdomars utanförskap och av makabert skildrade händelser hur vampyrer kan tillfredsställa sitt sug efter blod.

Miljön är förorten Blackeberg, 1980-tal, vinter och mycket snö. 12-årige Oskar (Kåre Hedebrant) är mobbad, leker ensam och fantiserar ständigt om hämnd på sina plågoandar. Nya grannen Eli (Lina Leandersson) blir hans enda vän, han blir inte ens avskräckt när hennes riktiga jag går upp för honom, snarare ökar det chansen till hämnd.

Allt medan Håkan, som Eli bor med, och som kanske, kanske inte är hennes pappa, får allt svårare att tillfredsställa Elis blodtörst?

Om ungdomarna är sensationella naturbegåvningar i huvudrollerna, ger Per Ragnar med sin rutin kraftfull tyngd och stark närvaro åt rollen som Håkan.

Det är nog mer en häftig, poetisk och nyskapande vampyrfilm, än traditionell spänning. Inte minst filmfotografen Hoyte van Hoytemas bilder fastnar i hjärnan länge, länge efteråt.