En tät thriller som griper tag

Det börjar idylliskt med en kräftsskiva och ett 62-årskalas, men snart är det kaos i Ystad. Bombning och strömavbrott. Mord. Bilar som exploderar. Militären kallas in. Kan brotten ha ett samband med en kontroversiell utställning som muslimer vill stänga?

Säpo vill vara med i utredningen och politiker ser chansen att synas. Rädslan växer och kommissarie Wallander har svårt att hålla kontrollen på sin annars så lugna stad.

”Hämnden” är den fjortonde filmen i serien med Krister Henriksson i huvudrollen. De rollfigurer som Ola Rapace och Johanna Sällström spelade är inte längre med, även om Wallander får en fråga om sin dotter eftersom han har ett foto på skrivbordet. Han svarar undvikande.

Några av de andra poliserna syns mer nu. Douglas Johansson, Mats Bergman, Fredrik Gunnarsson, och Stina Ekblad är alla bra i den här välbesatta serien. Sverrir Gudnasson och Nina Zanjani är nya aspiranter som har sin första arbetsdag i katastrofens Ystad.

Lena Endre spelar en förundersökningsledare­ som just flyttat ner från Stockholm och arbetar med Wallander. Man kan se trådar för kommande filmer.

Intrigen droppar ledtrådar som gör att den som vill kan lista ut var skulden finns en stund innan polisen kan göra det. Många är upptagna med att titta åt samma håll. Men det är också poängen med Henning Mankells berättelse; När skräcken tar över skärps motstättningarna och alla letar efter enkla lösningar och svar. Vi har inget att frukta utom själva fruktan som Franklin D Roosevelt sa när han tillträdde som president 1933.

”Hämnden” hade kunnat vara titeln på många av Wallander-filmerna. Henning Mankell använder gärna händelser i det förflutna som någon absolut inte kan glömma vilket leder till brutala avrättningar.

Intensiteten i ”Hämnden” är hög och filmmakarna släpper aldrig taget. Det är lätt att dras med i Wallanders frustration när allt verkar bli värre och värre.

Välgjord spänning som rör vid dagsaktuella smärtpunkter.