Brüno saknar Borats charm

KOMEDI Knappt tre år efter att ”Borat” blev ett världsomspännande komiskt fenomen och Sacha Baron Cohen utsågs till Kazakstans riksfiende kommer nu den minst lika snuskiga och provocerande uppföljaren ”Brüno”.

Den här gången är den bonniga, sexfixerade jubelidioten Borat utbytt mot den självupptagne, sexfixerade ärkebögen ”Brüno” – som efter att ha fått sparken från modeprogrammet ”Funkyzeit” beger sig till Los Angeles för att bli ”den störste österrikiske superstjärnan sedan Hitler”.

Väl på plats i USA (tillsammans med sin hunsade assistent Lutz, som spelas av svenske Gustaf Hammarsten) chockerar och ofredar Brüno allt och alla i sin jakt på en plats i rampljuset.

”Brüno” är, precis som ”Borat”, en mockumentär – alltså en fejkad dokumentär – som går ut på att Baron Cohen, utklädd till sitt hysteriska alter ego, träffar intet ont anande amerikaner som med några få undantag i slutänden framstår som inskränkta, fördomsfulla och ignoranta puckon.

Eller ja – tanken är i alla fall att offren ska vara intet ont anande. Men kruxet med ”Brüno” är att det efter ”Borats” enorma mediala exponering nu är betydligt svårare att köpa att folk verkligen går på att det är en galen utlänning – och inte en förklädd komiker – de har att göra med.

Visst finns det många inslag som verkar vara så mycket på riktigt att man blir generad, och riktigt nervös för vad som ska hända – och tack vare noggrann research har det givetvis gått att hitta människor som aldrig såg ”Borat” – men en del saker känns onekligen påtagligt riggade.

Dessutom saknar karaktären Brüno lite av den oskuldsfulla aningslöshet som gjorde Borat till ett mot alla odds älskvärt svin, och resultatet blir därför en mer beräknande, kallare och mer tröttsamt spekulativ film än föregångaren.

Men med det sagt bör det tilläggas att ”Brüno” trots allt bjuder på en kavalkad av obekväma skratt, och innehåller ett gäng helt obetalbara scener.

Scener som skulle kunna få självaste Borat Sagdijev att tappa hakan.