Får benen att rycka lite

Tv-serien ”Fame” har alltid legat närmare mitt hjärta än långfilmen som kom 1980. Det var serien jag såg först, det var de versionerna av eleverna Coco, Leroy, Doris och Danny som jag dyrkade. Hade det inte varit för dem hade jag inte fyllt i dansare på Vill bli-raden i Mina vänner-böckerna när jag var liten, jag hade med all sannolikhet inte pluggat teater direkt efter gymnasiet, och dansfilmer hade förmodligen inte heller varit en så svag punkt. ”Fame” har satt sina spår. Jag hade alltså höga förväntningar när jag gick in i biosalongen och skulle få se en uppdaterad version.

Motsvarar filmen förväntningarna? Nej, självklart inte. Men det är en hyfsad dans- och showfilm – som känns snäppet bättre än många andra av de trista genreförsök som kommit på senare år. Det saknas kanske ”oumph” och bra karaktärer, och det blir helt klart klyschigt på sina ställen. Men, det rycker lite i benen ändå.