Aftonbladet
Dagens namn: Matteus
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nöjesbladet / Idol

”Varför valde jag den dumma låten?”

Nöjesbladets Zandra Lundberg testade på ”Idol”-audition

Många var på plats för att uppfylla sin ”Idol”-dröm. Pär Lernström visar vägen till lokalen.   Många var på plats för att uppfylla sin ”Idol”-dröm. Pär Lernström visar vägen till lokalen.

I går var sista stoppet på ”Idols” auditionturné.

Tusentals hoppfulla har redan sökt.

Nöjesbladets Zandra Lundberg var en av dem.

Jag har ingenting här att ­göra.

Med alla sovsäckar,

Ikea-kassar med kläder, ­killar som sjunger dova Tom Waits-låtar och en kvinna som står på en stol och skriker uppmanande till gruppen skulle man kunna tro att jag befinner mig på kollo. Om det ändå vore så väl.

Jag är på Cirkus, den ståtliga cirkelformade sagohusliknande byggnaden på Djurgården och tillsammans med 4?000 andra ska jag söka till TV 4-programmet ”Idol”.

Det här är vansinne. När jag var 12 år gammal blev jag kickad från Mariehamns kyrkokör för att jag var så kass. Jag kan ­inte sjunga. Men i dag ska jag göra det ändå bara för att få uppleva det som tusentals hoppfulla själar har gått igenom under de åtta år som ”Idol” har sänts.

Vi står inomhus i kön för att registrera oss. Utanför ringlar den evighetslånga kön man ser på tv. Vissa har sovit på asfalten utanför. Små gäng i taget släpps in av Jihde-efterträdaren Pär Lernström. Jag får en blankett och fyller i alla väsentliga uppgifter, sedan vänder jag på pappret. ”Har du några speciella talanger? Kan du något party­trick?” är en av frågorna. De flesta frågor är väldigt konstiga.

Efter talangfrågan kommer uppmaningen om att ­”Berätta någonting som påverkat dig starkt i ­livet”, det ska göras på en rad. Jag passar på den. Caroline Waks Pettersson, 18, som jag träffar ­inne i väntsalen efter att ha fått en nummerlapp klistrad på bröstet har någonting mycket viktigare att svara på den ­frågan. För två veckor sedan dog ­hennes mamma i plötsligt hjärtstillestånd. Nu är hon här för att uppfylla mammans sista önskan om att hon ska göra någonting bra med sin sångtalang.

Caroline har alldeles tom blick.

– Jag vet att jag kommer att bryta ihop efter min ­audition. Men just nu vill jag bara göra det här för henne, säger hon.

Strax efteråt ropas ­Carolines nummer upp.

Det är dags för henne att gå till nästa väntsal.

Kvar i kaoset i den stora väntsalen där ett hundratal personer trängs bland ihoprullade liggunderlag och ombyteskläder hittar jag ett paket mandelkubb. Kakorna tillhör John Luis Herrera. Han har en svart hatt på huvudet och som så många andra en gitarr i famnen.

– Det kommer att gå bra, säger han självsäkert och plinkar på något som påminner om Stevie Wonder.

Jag däremot är mindre över­tygad om min framgång.

Och nu ropar de upp mitt nummer.

I den andra – mindre och mörkare – väntsalen känner jag mig som en gammal tant. En kort tjej bredvid mig skakar i hela ­kroppen av nervositet. Sedan går allting väldigt fort.

En kvinna med walkietalkie i handen kommer och hämtar mig, vi går genom en lång korridor.

Plötsligt står jag inne i ett ­minimalt rum ovanpå en tejpbitsmarkering. Många tror att den riktiga juryn bestående av Laila Bagge Wahlgren och gänget bedömer alla. Så är det inte – de skulle aldrig hinna med alla tusentals sökanden.

Två vilt främmande människor – en jury som sållar ut dem som är tillräckligt bra för att sjunga för den riktiga juryn – stirrar på mig och frågar vad jag ska sjunga.

– Mcdonaldsreklamlåten ­”Livet har sina goda stunder”, kvider jag fram.

Nu är jag nervös. Och arg på mig själv. I går kändes det som en ”kul grej”, nu kan jag inte för mitt liv förstå varför jag valde den här löjliga låten?

– Varför valde du den? frågar jury-kvinnan.

– För att jag kan texten, svarar jag och känner mig dum i huvudet.

– Okej sätt i gång.

Det är tyst. Sedan börjar jag sjunga. Jag tar i! Aj! Där blev det falskt. Jag tappar bort mig, skrattar nervöst. Fortsätter.

– Stopp, säger jury-mannen.

– Du verkar vara en skön tjej, men rösten håller inte.

Lättad över att det är över vänder jag mig om och går ut genom dörren, krockar nästan med en ilsken tjej som stormar ut från auditionrummet intill och ropar ”DET ÄR JU INGEN SOM GÅR VIDARE! IDOL ÄR ETT SKÄMT”.

Tillbaka i stora väntsalen. Upprörda röster hörs från ett tjejgäng. De hatar ”Idol” för att de inte gick vidare. Nu ska de aldrig mer titta på programmet.

Killen med mandelkubbarna och hatten, John Luis Herrera, har också gjort sin audition, han går med en cigarett i handen och är på väg ut genom dörren när jag möter honom.

– Det gick inte. Men jag satsar på musiken ändå. Hur gick det för dig? frågar han.

– Äh, åt helvete, svarar jag.

– Du kan bli något ändå.

– Det hoppas jag, säger jag.

Men det har inget med sång att göra, säger jag tyst för mig själv.

Utanför ringlar kön fortfarande lång.

Det doftar hopp.

SENASTE NYTT

Nöjesbladet

Visa fler
Om Aftonbladet