En sanndröm

Författare: Samira Gouissem

NÖJE

Han steg in genom dörren hos min kompis Anna. Jag hade rest till henne för att få semester och för att få distans till saker och ting hemma.

Jag var absolut inte ute efter att leta efter kärlek, hade bestämt mig för att vara ensam, hade totalt gett upp i ämnet. Men han tog andan ur mig på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Han var väldigt lätt att umgås med, rolig, charmig och jag kände mig avslappnad och trygg i hans närvaro. Vi umgicks varje dag, ibland själva och ibland med kompisarna. Ibland försvann han utan förklaring och ville inte prata om var han tog vägen. Han skjutsade mig hem varje kväll. Det var där i bilen när han lämnade av mig som jag blev fundersam på hans avsikter. Han gav mig en plågad blick, knäppte händerna hårt och suckade djupt. Denna procedur upprepades varje kväll. Tydligen gjorde mitt sällskap honom väldigt besvärad. Till slut fick jag nog. Jag visste vad som väntade så i samma stund han stängde av bilen började mitt tal som jag övat på. Jag såg inte på honom för då skulle mitt mod, min ilska ta slut och jag skulle smälta, som jag alltid gjorde när han såg på mig.

– Detta är sista kvällen du släpper av mig. Jag ser hur mycket det plågar dig att vara i mitt sällskap så jag tänkte befria dig från den bördan. Jag ska säga till Anna att du inte behöver offra dig mer.

Jag gick ut och stängde bildörren med en smäll, gick med raska steg in till Anna, mötte hennes förundrade blick och sa till henne med hård röst:

– Du kan säga åt Kevin att han inte behöver umgås mer med mig bara för att vara snäll mot dig. Jag klarar mig ändå.
 

I tre steg var jag upp för trappan och inne på rummet. Jag la mig på sängen och stirrade i taket. En dörr stängdes med en duns, måste ha varit ytterdörren. Jag tittade ut och såg att Kevins bil stod kvar samtidigt som jag hörde röster i köket. Nyfiken som jag är smög jag ner för trappan och lyssnade noga.

– Har du inte berättat för Emma hur det ligger till? sa Anna.

– Det är inget som jag går runt och berättar. Det smärtar mig att inte kunna öppna mitt hjärta, sa Kevin med sorgsen röst.

Han hade alltså tjej eller fru och jag skulle bara bli en flirt på sidan. En inte-ta-på-flirt. Hur hade jag kunnat missa det? Plötsligt skrattade jag till. Gud så dum jag var.Det var därför som han aldrig rört mig, Anna hade han kramat, med vissa hade han skakat hand. Rösterna i köket tystnade och Kevin stod plötsligt i hallen med Anna vid sin sida. Jag kokade av ilska.

– Så du tror att jag ska bli något sladder på sidan? Gå du hem till lilla frun och glöm mig, den som du plågas med i bilen, aldrig rört vid eller ens bjudit hem. Far nu.

Kevin stirrade på mig.

– Sätt dig i bilen, uppmanade han med sin lugna trygga röst. Jag såg på Anna som nickade åt mig. Vad visste hon egentligen som inte jag visste?

Jag slet åt mig jackan och gick med stora steg till bilen. Slet upp bildörren och satte mig med en duns. Kevin var inte långt bakom mig så dörrarna stängdes nästan samtidigt. Han startade bilen och körde med ilfart ut genom stan. Han pressade bilen hårt, knogarna vitnade där han höll i ratten. Jag hade tydligen retat upp honom enormt. Han stirrade ut genom rutan och jag vågade inte säga något om jag skulle reta upp honom mer, frågade inte var vi skulle. Landsbygden for förbi utanför fönstret och jag tyckte att vi kört i en evighet. Kevin saktade ner farten och svängde in på en avtagsväg på höger sida. Flera villor stod på båda sidor om vägen, alla med lika välansade gräsmattor. Ett hus skiljde sig från mängden. Visst hade huset välansad gräsmatta som dom andra men huset såg dött ut på något sätt. Kevin hoppade ur bilen och tecknade åt mig att följa med. Min ilska hade för länge sedan runnit av mig. Jag följde efter in i huset när han öppnade dörren. Han stängde dörren bakom mig, såg mig djupt i ögonen och sa med sin underbara röst:

– Jag har ingen fru. Det här är mina föräldrars hus. Jag vill visa dig mitt rum.

Det hängde en osynlig tyngd i huset som la sig som ett täcke över mig. Han gick upp för trappan med mig efter. Han öppnade en dörr som låg till vänster om trappan men gick inte in. Jag gick förbi honom in. Gardinerna hängde för fönstret och gav ett dunkelt ljus i rummet. Rummet såg komplett ut som om han fortfarande bodde där. Jag sträckte mig för att ta upp en tröja som låg på golvet framför sängen men hindrades av Kevins röst.

– Låt den ligga, mamma vill ha rummet som det är. Helt orört.

Jag såg frågande på honom. Han ställde sig så nära mig att jag kunde känna hans andetag i mitt ansikte. 

– Du har lite fel i dina antaganden. Jag tycker om att köra dig, att vara i din närhet. Men det är ett test av min självkontroll att vara nära dig och inte kunna ta på dig, inte ens kunna smeka dig på kinden.

Han backade undan, tog några djupa andetag och såg sig om i rummet.

– Mamma tog det så hårt när jag försvann, pappa tog det bättre.

– Du menar när du flyttade?

– Jag har inte flyttat.

– Jag förstår inte.

– Jag vet det är svårt att förstå eftersom du ser mig, jag andas, äter.

Han gjorde ett uppehåll och såg på mig.

– Och jag har inga vingar.

– Vingar?

Flygplan, fåglar och änglar har vingar. Jag såg på honom en stund. Nog såg han ut som en ängel men att han ordagrant skulle vara en var ofattbart.

– Jag omkom i en bilolycka för tre år sedan. Kom tillbaka till jorden för två år sedan efter avslutad ängelskola. Det finns massor att lära sig, tro mig. En sak som jag lärde mig är att när jag rör vid någon får jag veta när, var och hur den personen ska sluta andas. Men som en balans får även den som jag rört vid veta samma sak. Många klarar inte den informationen.

– Men Anna, alltså vet hon.

– Ja, hon vet. Jag var tvungen, det var inte hennes tur att gå vidare den dagen.

Han gick närmre mig, det pirrade i hela kroppen. Mina ögon mötte hans och jag smälte igen.

– Jag klarar den informationen, om du lovar att finnas där för mig fram till dess.

Han lyfte sin hand, stannade en bit från mitt ansikte. Jag nickade sakta. Han tog ett djupt andetag och la handflatan mot min kind. Den var varm och mjuk. Bilder passerade framför mina ögon, bilder om min framtid. Kevin tog bort handen och jag log mot honom.

– Kommer det bli så varje gång vi rör varandra?

– Nej, bara denna gång. Du klarade det bra.

Jag tog hans hand i min, la den på min kind igen. Stötar gick igenom kroppen men av ett helt annat slag. Jag ställde mig närmre och såg in i hans ögon. Som om han kunde läsa mina tankar böjde han sig ner och kysste mig. Vi lämnade rummet och gick tillbaka till bilen. Jag måste tillbaka till Anna, berätta vad som hänt, även om hon nog förstått.

Kevins mobil plingade till. Han läste sms:et och log blekt mot mig.

– Jag måste jobba. Inget glamourjobb direkt men det måste göras. Dom allra flesta tar det bra att bli hämtad av mig och mina kollegor.

– Finns det många på jorden? Änglar?

– Fler än vad du tror. Vi bor, jobbar och lever med er för att underlätta våra egna arbeten.

– Vad händer om du skulle träffa dina föräldrar?

– Dom är immuna, ser mig inte. Så är det för alla änglar. Osynliga för vänner och närstående. Jag har besökt dom ofta.

Han stannade utanför Annas hus, kysste mig passionerat och log ett himmelskt leende.

– Vi pratar mer i kväll, ta hand om dig min ängel.

Jag log med hela ansiktet, tänk att jag fått min egen ängel.