På bussen hem

Författare: Eleonor Andersson

NÖJE

Jag ser dig i ögonvrån. Du kommer in i klassrummet och ser dig omkring. Det finns så många lediga stolar, alla är inte här än, men du sätter dig bredvid mig.

Bara att du är i närheten gör att det går som en elektrisk stöt genom hela kroppen. Gåshuden och de varma kinderna avslöjar mig men det är ingen som ser, ingen som lägger märke till mig. Jag ser de lystna blickar som de andra tjejerna i klassen ger dig. De leker med håret och tittar under lugg. Försöker fånga din uppmärksamhet. De vet inte vad jag vet. De vet inte om oss. Om de visste skulle de förvandla mitt liv till ett rent helvete. Nu ser de mig inte, de räknar inte med mig. I deras ögon är jag lika genomskinlig som en glasruta.

Vi sitter bredvid varandra du och jag och låtsas som om de inte finns. Din arm är så nära min. Jag sträcker mig efter pennan och råkar snudda vid dig. Igår känns plötsligt som för ett ögonblick sedan. Jag blundar och kan känna din hud mot min. Känner hur dina fingrar glider över axeln upp i nacken. Känner doften av din parfym och hur ditt hår känns när jag drar det genom mina fingrar. Pulsen går upp i 210 och jag får svårt att tänka klart. Jag hör inte vad läraren säger, jag försöker koncentrera mig, men hur många gånger jag än läser om och försöker ta in innehållet i boken, så går det inte. Ditt ben är så nära mitt. Flyttar foten så våra knän ligger mot varandra. Du försöker verka oberörd, men jag ser att du blir lika påverkad som jag. Ser att du får gåshud längs armen och jag ser att du biter dig snabbt i läppen. Alla små signaler, nästan omärkliga men jag ser dem, likväl som du ser mina.

Vill vara nära, vill vara närmre, men klockan ringer ut och alla reser sig upp. Du kastar en snabb blick mot mig innan du försvinner ut genom dörren mot dina vänner, men det räcker för att få mig helt ur balans. Blicken blir en varm stöt i bröstet som sprider sig ända ut i fingertopparna. Jag andas så fort och får rysningar längs med ryggraden som sprider sig ner över ländryggen.

Lunchrasten känns oändligt lång. Jag är inte hungrig. Sitter mest och rör om i potatismoset och sneglar bort mot dig. Runt dig sitter alla, runt mig sitter ingen. Du har ditt bord där du och dina vänner alltid sitter. Ni skrattar. Jag tror du precis sagt något roligt. Önskar att det mig du berättade något roligt för. Dina vänner ser upp till dig, de vill vara som du. De klär sig som du, har håret klippt precis som du.

Rasten börjar gå mot sitt slut och snart börjar nästa lektion. Jag sitter och räknar minuterna. Tittar på klockan. 7 minuter kvar, tiden går så långsamt.

Den här gången är en av dina vänner snabbare än jag och sätter sig precis där jag tänkt sitta. I stället förpassas jag till bänken längst in i hörnet. Det sitter för många i vägen, jag ser bara lite av din mörka lockiga kalufs. Så nära och ändå så långt ifrån. Försöker tänka på annat och tittar ut genom fönstret i stället. Det börjar bli mörkt nu och det faller små lätta snöflingor från himlen. De singlar ned mot marken och lägger sig som ett mjukt duntäcke över skolgården. Jag tittar bara upp när du får en fråga av läraren. När ditt namn nämns får det mig att vakna till ur mina funderingar. Din röst hörs genom klassrummet ända bort till mina öron. Jag halvsluter ögonen och tänker att det är till mig du pratar, att du viskar i mitt öra. Du viskar nära, så nära så det kittlas i örat när du andas ut.

Jag störs i mina tankar av det lilla gänget med de fyra hårt blonderade och översminkade som sitter och tisslar och tasslar. De har något på gång men jag hör bara fragment av vad de säger. Lutar mig fram en aning över bänken, inte för mycket, bara så jag kommer ett par centimeter närmare deras konversation. Det hjälper inte. De pratar för lågt och skickar ett block mellan sig i stället. Kan inte se vad de skriver därifrån jag sitter, men de fnittrar ikapp och tittar bort mot dig.

Sista lektionen tar slut och alla rör sig bort mot skåpen. De flesta är snabba på att gå, men du dröjer dig kvar, liksom ett par ur ditt grabbgäng och de fyra blonderade som står tätt ihop. Det står helt klart att det är hon i vit jacka, Queen Överblond, som har något i kikaren. Du står fortfarande kvar vid ditt skåp, dina andra väntar vid dörren. Nästan som på kommando går de tre blonda underhuggarna mot dina vänner. De uppehåller dem, retas med dem, ger dem komplimanger och fnittrar glatt när killarna försöker imponera och tävlar om att få deras uppmärksamhet. Jag står halvt gömd bakom min skåpdörr, men jag ser tydligt allt som händer längre ned i korridoren. Jag ser tydligt hur Queen Överblond med ens börjar närma sig dig. Ser hur hon börjar prata med dig, ser hur du svarar. Ser hur hon kommer närmre och närmre och rör vid din arm. Jag vänder bort blicken, tittar intensivt på böckerna som ligger i skåpet. Försöker att ignorera olustkänslan och det mörka otäcka som sprider sig som ett gift inombords. Hon försöker ta dig ifrån mig. Med en klump i halsen lägger jag ned böckerna i väskan och stänger den. Jag står stilla flera sekunder medan skräckscenarierna fladdrar förbi i mitt inre.

Till slut tvingar jag mig själv att kasta en blick bort mot er igen. Du står med ryggen mot skåpen, hon står nära och viskar något i ditt öra. Du får böja ned huvudet något för att höra. Hon har sin ena hand mot din bröstkorg. Synen hugger till som en kniv i bröstet och jag tänker nästan slänga igen skåpet och gå därifrån för att slippa se, men så händer något. Du viskar något tillbaka i hennes öra. Du viskar och hon lyssnar intensivt, men med ens rycker hon till, knuffar till dig in mot skåpen och tar sedan ett hastigt steg tillbaka. Med en min av oförstående och förnedring skriker hon Dra åt helvete åt dig. De andra vänder sig mot henne, vill veta vad som pågår. Queen Överblond rycker med sig sina undersåtar och stormar ned längs korridoren. Jag står och stirrar på dem medan de kommer mot mig. Jag kommer på mig själv med att glo och vänder mig hastigt mot skåpet. Gömmer mig bakom skåpdörren. De fyra blonda drar förbi och efter kommer ett tjockt vinddrag av sliskig tonårsparfym. Jag hör dem viska upprört sinsemellan när de passerar, hör inte orden med uppfattar känslan. Något hände som hon inte väntat sig eller tänkt sig skulle hända. Vad? Vad hände? Vad sa han? Jag vänder mig med frågande blick bort mot dig igen. Du står och hänger mot skåpet. Ditt breda leende och blinkningen du ger mig får den mörka otäcka känslan att släppa. Jag kan inte låta bli att le tillbaka.

Jag ser dig säga hejdå till dina vänner för att sedan ensam gå upp mot busshållplatsen. Det är mörkt nu och det snöar fortfarande. Jag knäpper kappan och går efter. Vi är tre som står och väntar i mörkret. Du, jag och en tant med en tax i koppel. Jag ser bussens lyktor komma över backkrönet och jag är den som kliver på först när bussdörrarna öppnas. Sätena är halvtomma, men jag går ändå längst bak. Sätter mig på sätet längst bak till höger. Du går bakom mig och sätter dig också längst bak. Sätter dig på sätet längst till vänster. Bussen kör iväg och där sitter vi med tre säten mellan oss. Mitt hjärta börjar slå i 210 igen. Att ha dig så nära får huden att knottras och blodet att koka. Utanför åker bilar förbi. Jag tittar ut genom fönstret men känner dina blickar. När jag tittar tillbaka mot dig, vänder du dig snabbt om mot fönstret, men jag ser att du ler. Efter andra hållplatsen har avståndet mellan oss krympt. På något konstigt sätt sitter vi plötsligt väldigt nära varandra. Dina fingrar flätas mellan mina och en intensivt varm känsla av absolut glädje drar mina mungipor uppåt och jag kan inte låta bli att skratta till. Hela dagen är du det enda som funnit i mina tankar, dig jag sett framför mig när jag blundat och det är dina händer mot min hud som min kropp har längtat efter. Nu sitter du här bredvid mig och plötsligt känns verkligheten som en dröm, men det är ingen dröm.

Du ser på mig, böjer dig fram. Din näsa snuddar vid min. Din mun är så nära nu och dina läppar söker sig mot mina. Intensiviteten när våra läppar möts får allt annat runtomkring att försvinna. Inget annat betyder något. Det är som om världen där utanför inte existerar, för det enda som betyder något är du och jag. Du och jag på bussen hem.