Ingen titel

Författare: Zelal Renkal

NÖJE

Tänk om det otänkbara skulle hända? Tänk om någon såg oss tillsammans? Jag kan se framför mig hur min familj skulle reagera. De skulle inte låta mig gå i skolan längre, de skulle inte låta mig gå ut något mer, de skulle kanske till och med läxa upp mig ordentligt. Men trots den ständiga klumpen i magen fortsätter jag att träffa honom. Trots att vi båda vet vad som skulle kunna hända så fortsätter vi att träffas i smyg på ängen bakom stadsparken. Men jag kan bara inte ge upp hans trygga famn som omfamnade mig när vi träffades, eller hans kyssar som fick mig att bli yr. Det var nästan det jag levde för, bara jag fick känna hans närhet.

Jag tittade på min handled för tusende gången. Var är han? Han är en kvart försenad. Jag tittade upp mot den mörkblåa himlen och suckade. Sedan kom jag på alla kvällar vi suttit tillsammans lutandes mot den stora lunden bakom mig och tittat upp mot himlen.

– Vad står du och flinar åt?

Jag hoppade till och vände mig om. Där stod han med sina blåa jeans och tunna gråa hoodtröja. Hans hår har börjat växa ut efter att han rakat det för veckor sedan och hans gyllenbruna hy glänser i gatulyktornas sken. Det dryper svett från hans panna och han flåsar som om han hade sprungit flera mil!

– Förlåt Leila, jag sprang så snabbt som möjligt. Eddie bad mig stänga restaurangen för i dag.

Hans leende hade försvunnit och han såg smått förtvivlad ut.

- Det gör inget älskling! sa jag och slog armarna om honom. Men inombords gjorde det mycket. Varje försenad minut betydde mindre tid med Christian.

Vi satte oss ner bredvid varandra och lutade våra ryggar mot den stora lunden. Vi sa ingenting på länge. Bara satt där hand i hand. Till slut vred han sig och kollade på mig, såg jag genom ögonvrån och jag kände mina kinder bli röda. Han gav till ett skratt och kysste mig på kinden.

- Vad skrattar du åt? sa jag och rodnade ännu mer.

– Du är så vacker när du rodnar. Kom!

Han särade på benen och klappade på marken framför sig. Jag reste mig och satte mig i hans famn och kände mig plötsligt helt yr av hans närhet. Jag kunde till och med känna hans hjärta bulta, snabbare och snabbare, vilket fick mitt hjärta att bulta hårdare. Vi satt där ett tag och pratade om inget särskilt, kanske bara för att fylla tystnaden. För att ta vara på varje sekund. Till slut blev det tyst igen och allt man kunde höra var gräshoppornas hisnande ljud. Han borrade in sitt ansikte i min nacke och började kyssa den.

– Christian jag måste gå nu. Klockan är tre nu.

Hans grepp runt mig hårdnade och han suckade, jag kände den varma brisen från hans mun på min nacke och ryste av välbehag.

– Är du säker på att du inte kan stanna längre? viskade han.

– Helt säker. Om min pappa eller bror vaknar och märker att jag inte är där...

- Okej okej jag förstår! sa han med oro i rösten. Han drog sig ifrån mig på ett mjukt sätt och reste sig upp. Sedan räckte han fram handen och hjälpte mig upp.

- Vi ses i morgon älskling, sa han och smekte mitt långa bruna hår ända ner till topparna.

– Ja det gör vi... Jag älskar dig.

– Och jag älskar dig.

Han böjde sig ner och kysste mina läppar. Först mjukt men sedan drog han in mig närmare och gav till en suck och kysste mig hårdare.

Vid det här laget tror jag att jag svimmade en stund och vaknade till igen, helt darrig i kroppen. Till slut var jag tvungen att dra mig loss.

– Hejdå, viskade jag.

– Hejdå, viskade han.

Det där var det sista jag såg av honom på flera veckor.

När jag kom hem den natten öppnade jag lägenhetsdörren försiktigt och smög in, tog av mig ytterplaggen och gick på tå in till mitt rum där jag kröp in i min säng. Jag suckade av välbehag och lycka. Just när jag låg där och tänkte tillbaka på timmarna med Christian hörde jag lågmälda röster prata. Jag satte mig upp och lade mitt öra mot väggen vid sängen.

- ... för ung, jag vill att hon ska sluta skolan först.

– Du var också 18 när du...

– Jag vill ändå inte att... Du får inte ta hit honom, inte än.

Rösterna blev ännu mer otydliga och till slut slutade de helt. Det var mamma och pappa som argumenterade. Jag undrar verkligen vad det var om, antar att jag får reda på det i morgon.

Morgonen därpå kom mamma in i mitt rum.

– Leila, jag måste prata med dig. Hon drog en suck och fortsatte. I dag kommer en mycket speciell gäst över. Han kommer för att träffa dig.

Vid 15-tiden den dagen kom den här mannen över. Det var Ahmad, en 27-årig läkare och en släkting till pappas vän. Jag fick inte fram ett enda ord varje gång någon tilltalade mig. Jag satt bara och tittade ner på mina händer vilket jag alltid gjorde när någon man kom för att fråga efter min hand, och till slut gav Ahmad upp med sina frågor och vände sig för att prata med pappa.

Jag hörde dem diskutera hur det skulle bli med min skola och så vidare. Men jag visste att pappa skulle avfärda denna man precis som han gjort med tidigare män som kommit för att fråga om min hand. Till slut reste sig Ahmad upp och skakade hand med pappa. Han vände sig om och gav mig en nick och log. Jag rörde inte en min.

Efter att han gått kom mamma och pappa in i mitt rum.

– Du ska gifta dig med den här mannen. Han är en bra man och han kan försörja dig, sa pappa.

När han sagt det kändes det som om någon hällt en hink med kallt vatten över mig. Jag kände dropparna krypa ner för min rygg och mitt huvud snurrade. Jag kan inte gifta mig med honom! Jag känner inte ens honom! Jag har bara en kärlek i mitt liv, en person jag vill vara med hela mitt liv och det är Christian. Jag hade alltid vetat att det aldrig skulle bli vi två. För jag kunde inte gifta mig med en kristen man, aldrig i livet, som pappa sagt om giftermål med kristna.

Dagarna gick. I skolan undvek jag Christians frågande blickar när vi gick förbi varandra. Jag hade inte mod nog att berätta för honom, vi hade ändå bestämt att vi inte skulle synas tillsammans i skolan. Till slut kom min sista dag, alla i min klass visste vid det här laget att jag skulle sluta skolan. Förutom Christian. När vi slutade för dagen kom alla fram och kramade och lyckönskade mig. Jag gick ut ur klassrummet och där stod han. Med armarna i kors stod han lutad mot väggen. Han vände sig om och såg rakt på mig. Hans mörka ögon stirrade stint på mig och hans vackra fylliga mun var stenhårt knipen. Han kom mot mig och greppade tag om min arm och drog mig därifrån. Han sa inte ett ord, inte jag heller för det kändes som om marken skulle rasa under mig om jag yttrade mig. Han stannade när vi hade kommit ut bakvägen till skolan.

– Va fan tror du att du håller på med?! Varför svarar du inte när jag ringer? Varför kollar du aldrig på mig?

– Christian... Det har hänt.

Han blev helt tom i blicken och munnen var vidöppen.

– Nej... viskade han.

Jag kämpade emot tårarna. Han drog in mig i en hård kram och jag började gråta.

– Snälla låt oss rymma härifrån! Vi kan flytta upp till mina kusiner i norr. Vi kan bo där tills vi har tillräckligt med pengar att hitta något eget!

Jag snyftade och kollade på honom.

– Jag älskar dig Christian, du kommer alltid att vara min första och enda kärlek.

Jag slingrade mig ur hans famn och sprang hem gråtandes. Det var det sista jag såg av honom, innan jag tvingades gifta mig med en man jag aldrig träffat.

Jag tänker fortfarande konstant på Christian. Över allt fint vi hade och över de två åren vi spenderade nästan varje kväll lutandes mot lunden. Hans ansikte hade börjat försvinna i mitt minne, men varje gång det hände drog jag bara fram ett undangömt fotografi jag hade och satt länge och väl och kollade på det medan jag log. Det var ett foto han tagit för 10 år sedan, då vi var 17 år. Hans fina sneda leende och hans då lockiga svarta hår, fick mig att komma ihåg alltihop.

Jag bara önskar att jag får se honom, en sista gång innan jag dör. Då skulle jag dö lycklig.