Stjärnbärare

Författare: Caroline Cabot

NÖJE

Kvällen är ljummen, trots att mörkret redan lagt sig över det lilla samhället. Så mörkt det nu blir under nätter i maj. Det är i alla fall tillräckligt dunkelt för att stjärnorna försiktigt ska våga sig fram över himlavalvet. En efter en tänds de, som brinnande fyrar i fjärran. Allt är lugnt och fridfullt, och doften från syrenblommorna ligger tung i luften.

Men plötsligt bryts stillheten av en dörr som smäller igen. Ljudet ekar likt ett olycksbådande kanonskott mellan radhusen. En halvvuxen flicka skyndar längs uppfarten, bort från huset vars dörr hon just kastat igen. Gruset knastrar under hennes snabba steg och pulsen dånar i huvudet. Dånar så att hon knappt lägger märke till stillheten runtomkring. Hon måste bort. Bort från pappas sorgsna blickar, och från lillebrors ögon som svämmar över av frågor. Bort från deras kväljande radhus, där väggarna bara krymper och krymper. Hon vill ut. Springa. Skrika. Glömma. Om så bara för en stund. Hon måste få andas.

Planlöst följer hon gångstigen mot parken, som ligger alldeles intill radhusområdet. Det otvättade, långa håret piskar ilsket över hennes rygg när hon ökar takten. Gruset flyger kring gympaskorna, likt fåglar som flyr i panik när jägaren kommer för att hänsynslöst ta deras liv. För att döda. Varför är det så orättvist? Varför får vissa fortsätta att leva medan andra dör? Parken är fylld av nattens underliga ljud. Syrsors spelande och småkryps surrande fyller flickans öron. Hon ökar takten ännu mer tills hon springer, ja nästan flyger fram genom natten. Snubblar över stenar, trasslar in sig i trädens lågt hängande grenar, som verkar bilda kolsvarta spindelnät. Lungorna tycks vara redo att sprängas av trötthet, men hon fortsätter springa. Det är svårare att tänka då. Men det går, och ett ord upprepas i flickans huvud för varje ansträngt andetag. Varför? Varför? Varför? Till slut slänger hon sig utmattad på marken i det färska gräset. Låter sin flämtande utandningsluft blandas med den mäktiga syrendoften. Tittar förtvivlat upp mot de glimmande stjärnorna och låter verkligheten hinna ifatt. Inga tårar kommer men munnen formas till ett svart hål, öppen i ett ljudlöst skrik. Allt är så trasigt. Så förfärligt trasigt. Hon vet inte hur länge hon ligger där. Kanske i all evighet, eller bara några minuter. Hon vill inte återvända hem. Hem till köksbordet med de fyra tillhörande stolarna, varav en numera är tom. På grund av en jävla rattfyllerist, så kommer den stolen alltid att vara tom. Tom för alltid.

En stjärna faller över himlavalvet, och flickan sluter ögonen. Önskar att allt kunde bli som förr. Att den där varma, tröstande famnen ska finnas där för henne igen. Då plötsligt hörs ett ljud, som av en hostning. Flickan ser sig förskräckt om, och upptäcker till sin förvåning en äldre dam som sitter insvept i en grå kappa på en parkbänk, bara några meter bort. Tantens hår lyser lika vitt som äppelblommen i det knotiga gamla trädet bakom bänken, och hennes rynkiga ansikte är riktat mot himlen.

Hur länge kan hon ha suttit där, undrar flickan med blossande kinder. Hon har inte haft en aning om damens närvaro. Knappt har hon tänkt tanken förrän den gamla damen vänder blicken mot flickans håll, och vinkar med en skröplig hand åt henne att komma och sätta sig på bänken. Flickan tvekar, men gör sedan som tanten vill. Sätter sig under tystnad försiktigt ner och känner de skrovliga trädplankorna under fingertopparna.

"Varför sitter du här", undrar hon plötsligt rakt ut i luften. Hon vet inte varför, det bara kommer. Den gamla vänder sig långsamt om och hennes ögon glittrar som om stjärnorna ovanför fastnat på hennes hornhinna.

"Jag väntar på ett tecken", förklarar hon lågmält, med en röst lika gammal som själva jorden. "Alla har vi en Stjärnbärare som ser efter oss. En fallande stjärna är i själva verket en kärlekshälsning från en nära."

En kärlekshälsning från en nära. Orden omfamnar flickan som en tröstande famn och lägger sig tillrätta i hennes inre som en varm filt, rakt över allt det trasiga.

"Ja", viskar hon. "Så är det nog."

Så sitter de länge, sida vid sida och betraktar stjärnorna, båda djupt försjunkna i sina egna tankar. Till slut avbryts flickans funderingar av att någon ropar hennes namn.

"Molly! Var är du?" Det är hennes pappas oroliga röst. Han måste ha kommit för att leta efter henne. Han måste ha saknat henne. Molly känner en våg av ömhet skölja in över kroppen. Mycket är trasigt, men hon har sin pappa och bror kvar i livet. Och hon älskar dem.

"Molly", ropar pappa igen.

"Jag måste gå", förklarar Molly för damen, som nickar utan att ta blicken från skyn.

Flickan reser sig och springer för att möta sin pappa. En ingivelse får henne att kasta en sista blick över axeln mot den vänliga gråklädda tanten som sitter på bänken i månskenet. Men endast parkbänken och månskenet är kvar. Tanten är borta.

En stjärna faller över himlavalvet.

"Hej mamma", viskar Molly.