En människas medvetna val

Författare: Jonna Dufåker

NÖJE

Hela lokalen surrar av uppspelta röster, spänd förväntan och oundviklig nervositet . Själv försöker han att inte tänka så mycket på det, inte oroa sig. Det tar bara på krafterna och är det något han behöver sen när han ska upp på scenen, så är det just kraft. Kraft att sjunga, att leverera … att beröra, men också få bevisa att han faktiskt har talang, att han kan. Han tar ett djupt andetag och sneglar diskret ut bakom ridån. Det är fullt så när som på en plats som gapar tomt mot honom. Hennes plats.

Med en uppgiven suck tittar hon på klockan. Om en kvart börjar showen. Hon vill egentligen gå, men har ingen riktig ork eller motivation. Men ändå, hon har lovat. Hon har till och med lovat att vara nykter, ett löfte som hon bröt ganska tidigt under dagen. Redan vid halv tolv hade hon hunnit hälla sig en halv flaska vin. Så då spelar det kanske ingen roll. Då kanske det kvittar om hon kommer eller inte, om hon nu i alla fall inte är nykter. Hon tittar på klockan igen. Suckar. Hämtar glaset på diskbänken och fyller det till toppen. Skit samma.

Klockan är slagen och ute på scenen är det första uppträdandet i full gång. En flicka i ljusa flätor sjunger med lika ljus röst om sommaren och solen, om barnen och lyckan, om kärlek och tillit. Han lyssnar bara vagt till den glada melodin och hennes ljusa stämma. Tankarna har vandrat iväg på annat håll. Tänker på henne. Är hon full? Är hon kanske på väg ändå? Missade hon bussen? Eller sitter hon där hemma i lägenheten och dränker sina gamla minnen med vin. Egentligen så vill han nog inte veta. Men hon lovade ju faktiskt att komma. Och det faktumet att hon inte är här än får gammal undanträngd oro att blossa upp på nytt.

Hon ska bara ta ett glas till. Sen ska hon vara duktig och ta bussen bort till showen. Bevisa för honom att hon inte är någon svikare, att hon faktiskt håller det hon lovat, nästan i alla fall. I en enda svepande rörelse tömmer hon glaset och rapar högt. Så där ja. På ostadiga ben vinglar hon in i sovrummet för att byta kläder. River bland plaggen i garderoben, försöker hitta något snyggt, något som får henne att se anständig ut, lite mer vanlig, lite mindre full och misslyckad. Men just när hon ska dra av sig den solkiga t-shirten så känner hon hur benen viker sig under henne och hon faller ner i det smutsiga parkettgolvet med en dov duns.

Det känns konstigt i maggropen, kanske är det tomhet som orsakar den häftiga smärtan. Tomhet på sådant som egentligen borde finns där. Tomhet på kärlek. Showen är snart slut, det är bara han och två till som ska uppträda. Vad gör han om hon inte kommer? Ska han sjunga i alla fall? Köra på och bara ignorera den tomma stolen som han reserverat enbart för henne. Går det? Klarar han det, att leverera till någon som inte ens är närvarande? Det var visst fel att börja hoppas, att tro att hon kunde ställa upp för honom en gång, bara en gång. Men vissa historier verkar kunna upprepa sig ganska ofta, för ofta.

Det snurrar, gör ont och någonstans långt bak i huvudet registrerar hon stanken som tränger in genom näsborrarna. Men det finns ingen ork att ta reda på vad det kan vara för något som orsakar den vidriga lukten och det är väl lika bra att inget veta. Med en ansträngd flämtning faller hon in i dimman igen.

Kvällens sista framförande, hans tur. Med tunga uppgivna steg intar han scenen. Blickar ut över publiken. Där sitter kompisarnas familjer och deras närmaste vänner. Alla har det gått dit för att se sina barn framträda. De har gått dit av egen fri vilja för att titta på sina underbara talangfulla söner och döttrar. Han skymtar en del kameror, självklart vill föräldrarna dokumentera, minnas och bevara. Självklart, självklart. Han greppar mikrofonen, presenterar sig och tar ton. Den tomma stolen liksom hånler mot honom. Hur kunde han vara så dum och tro att hon skulle göra det han för en gång skull bad henne om. Så dumt att tro och hoppas på sådant man vet är en omöjlighet. Så dumt gjort av honom.

Stanken är näst intill outhärdlig. Så frän och så äcklig. Och där ligger hon, i en sörja av spyor och urin. I ett moln av obotlig sorg och misslyckande. Så mycket ångest och så mycket sprit. Så lite skuldkänslor. Egentligen borde hon skämmas, men finns det krafter över till det? Kanske har hon supit bort all medkänsla, allt sitt samvete. För om hon hade någon sorts värdighet kvar i kroppen skulle hon väl ha gjort det han bad henne om? Att finnas där för honom, bara för en kväll.

Det är hennes favoritlåt, fast han har gjort om den lite, satt lite personlig prägel på det hela. Ändrat ett par rader och övat som besatt för att få det att låta bra och så är hon inte ens här. Det känns så bortkastat alltihop. Så meningslöst. Men ändå sjunger han hela sången, plågar sig igenom varje textrad, varje ord och när låten väl är slut, bränner tårarna som eld bakom ögonlocken. Han intalar sig själv att inte börja gråta. Publiken är tyst. Tagna av vad de just hört från pojken på scenen. Vilken röst, vilken känsla, ja vilken talang. Föräldrarna måste vara stolta över att han en sådan begåvad son. De reser sig upp, applåderar och busvisslar. Vilken kille! Stående ovationer, publiken har berörts, precis som han hoppats. Men den enda i hela världen han hade för avsikt att beröra är inte här.

Någonstans i världen, i en betongklädd förort i Sverige, i en lägenhet, ligger en mamma nersupen på golvet i sitt sovrum. Hon har just missat sin sons första framträdande på scen, hon har också missat en kväll som skulle kunna ha blivit underbar för dem båda om det bara varit så att hon gått och sett showen han deltog i. De hade för första gången kanske kunnat vara lyckliga ihop. Båda nöjda och stolta med vad de gjort.

Någonstans i världen, i samma betongklädda förort, i en väldekorerad skollokal står en liten pojke och tar emot applåder för sitt lyckade framträdande. Aldrig har han fått så mycket respons för något han gjort. Det känns bra. Men saknaden och tomheten efter moden är stor. Hon lovade att komma. Hon lovade att komma nykter. Hon kom inte alls. Kanske hade de kunnat vara lyckliga tillsammans ikväll. Båda nöjda och stolta med vad de gjort.