Jag släpper inte taget

Twilightnovell av Yonna Lövgren

NÖJE

Jag ser upp på natthimlen. Den är klar och stjärnorna som lyser där är överväldigande.

I min famn har jag den som betyder mer för mig än något annat. Och snart är hon borta. Som en dröm... Jag håller om henne lite hårdare och kan höra hur hon sakta andas ut och lägger huvudet mot min axel.

Första gången jag såg henne visste jag att hon skulle förändra mitt liv. Det var på en restaurang, hon satt några bord bort och försökte äta sin mat. Det gick inte så bra för henne och hon var märkbart irriterad. Men det var något med denna vackra flicka som fick mig att sätta mig mittemot henne.

"Går det bra?"

Jag hade nog låtit road för det såg väldigt kul ut. Gaffeln höll hon upp och ner och kniven for runt över hela tallriken. Med en irriterad rynka mellan ögonbrynen såg hon upp på mig. Från den stunden var jag fast, jag visste att jag inte skulle kunna släppa henne. Hennes hud var gyllene och skimrade mystiskt och hennes ögon såg ut att skifta färg varje minut. Hon stirrade surt på mig.

"Ja, det går alldeles utmärkt!", fräste hon fram samtidigt som hon råkade sprätta iväg en ärta. Hon lade ner besticken och suckade och tillade tyst.

"Jag har aldrig gjort det här förut."

Förvånad tittade jag på den vackra flickan.

"Har du aldrig ätit?"

Hennes irritation hade blossat upp igen.

"Det är väl klart jag har, men inte på jordens vis."

Samtidigt som hon sa det lade hon händerna för munnen i en generad gest. Hon var otroligt vacker och jag blev oerhört nyfiken på vad hon menat.

Jag skrattar lite tyst åt mitt minne och hon ser förvånat upp på mig.

"Vad är det?"

Jag kramar om henne ännu en gång och snusar in doften från hennes hår.

"Jag tänkte bara på den gången vi träffades."

Ett sorgset skratt kommer från hennes underbara läppar.

"Det känns så längesen..." mumlar hon fram.

Jag vänder på henne så att jag kan se hennes vackra ansikte.

"Snälla, var inte ledsen, vi lovade att vi inte skulle göra detta till en sorglig stund."

Hon suckade och log mot mig. Jag älskade hennes leende, det gjorde mig lika knäsvag varje gång. Hon tittade lurigt på mig och efter en rörelse från hennes vackra hand så började en buske spira upp bredvid mig. På busken blommade tio vackra rosor upp. Jag häpnade alltid över hennes förmågor, det fanns inget slut på dem. Jag tittade roat på henne.

"Vad är nu detta då?"

Hon flinade mot mig och smekte över rosornas blad.

"Tio rosor, en för varje vecka sedan vi träffades."

Jag kramade henne hårt. Trots att jag sa att vi inte skulle göra det sorgligt, så blev tankarna på att jag snart skulle förlora henne för starka. Tio veckor var för lite, jag hade inte nöjt mig ens om jag fått tio år.

Hon fångade min blick och tittade sorgset på mig.

"Du vet att vi kommer träffas igen."

Hon lade en hand på min kind och jag kunde känna hennes kärlek till mig, så starkt, som om det var min egen känsla. Ännu en av hennes små gåvor, och jag älskade den, det gjorde att jag aldrig tvivlat på om hon älskade mig lika mycket som jag älskade henne. Första gången hon visat mig hade jag blivit rädd. Jag förstod inte den starka kraften som strömmade till mig. Men med tiden hade jag lärt mig vad hon kunde göra. Jag suckade tungt.

"Jag vet. Men det känns bara så svårt att vara utan dig och att inte veta när du kommer tillbaka igen."

Hon log lite finurligt mot mig.

"Åh, du klarar dig nog. Du kommer säkert på något slags tidsfördriv."

Jag skrattade mjukt åt henne. Hon visste att hon var allt för mig, att allt annat kvittade nu när hon skulle försvinna. Vad hon var, eller var hon kom ifrån hade aldrig spelat någon som helst roll för mig. Hon var ändå densamma och jag skulle alltid älska henne.

"Och du tycker fortfarande inte att jag är ett missfoster?"

Hennes ljuva stämma tog mig tillbaka till verkligheten. Jag suckade och skakade sakta på huvudet.

"Älskling, det är klart du är ett missfoster, hur skulle du annars kunna ploppa upp en rosbuske ur marken på tre sekunder?"

Jag flinade mot henne och hon slog skrattande till mig på armen. Jag tog hennes hand och började kyssa var och en av hennes fingertoppar. Hon stönade lågt.

"Jag ska se till att jag får komma tillbaka till jorden så snart som möjligt, det lovar jag."

"Kan du inte stanna?!" vädjade jag mellan mina kyssar.

"Tyvärr, mitt uppdrag här är klart. Jorden klarar sig, tro det eller ej, ganska bra utan vår hjälp. Jag måste vidare. Men jag ska komma tillbaka, det måste du tro på."

Jag log mjukt mot henne.

"Jag tror dig!"

Den gången hon berättade för mig blev jag inte så förvånad, jag hade anat att hon var något mer. Men jag hade nästan förstått att hon var för bra för att vara sann. Så när hon berättade att hon inte kunde stanna länge till var jag nästan förberedd. Jag hade tagit det med ett lugn som förvånat mig själv men nu kände jag hur känslorna började ta över. Nu när hon stod här i min famn, så vacker och bara min så var det så svårt att tänka att hon snart inte skulle vara kvar. Jag kände smärtan bränna till i magen och hon mötte min blick och tittade oroligt på mig.

"David, hur är det..."

Hon hann inte säga mer innan jag böjt mitt huvud och mött hennes läppar i en intensiv kyss. Det var det här jag ville komma ihåg, hur vi två älskade varandra in i det sista. Hon hade blivit mitt allt, och hade hon inte lovat mig att hon skulle komma tillbaka vet jag inte hur jag hade klarat mig vidare. Plötsligt kände jag hur marken var borta under mina fötter. Med ett leende avbröt jag kyssen. Hon flämtade efter luft och tittade förvånat på mig.

"Vad är det?"

"Jag tror du blev lite ivrig igen", skrockade jag och nickade ner mot marken som vi svävade över.

"Ojdå..." Hon tittade generat ner och sakta sjönk vi tillbaka mot marken. "Jag är inte så van vid det här än", tillade hon ännu mer generat och lade två fingrar mot sina perfekta läppar. Jag log snett mot henne.

"Ingen fara, jag kan vänja dig om det så tar en evighet."

Hon log tillbaka och smekte min kind. Jag blundade och suckade djupt. Jag kände hur hennes hand började vibrera mot min kind och när jag öppnade ögonen vibrerade hela hon. Jag tittade lite ängsligt på henne.

"Är du okej?"

Med sorg i ögonen såg hon tillbaka på mig och med en viskning tvingade hon fram det jag inte ville höra.

"Jag är okej, det är dags nu."

Jag bet ihop och nickade. Vi stod bara och tittade på varandra, det behövdes inte mer, ord var överflödiga. Hennes långa hår flög i vinden och hennes kropp vibrerade häftigt. Som så många gånger förr häpnade jag över hennes skönhet, aldrig skulle någon kunna mäta sig med henne. Hon måste ha tänkt något liknande om mig för med en rörelse med handen så drogs jag plötsligt mot henne. När vi stod mittemot varandra kramade hon om mig hårt. Jag kunde höra hennes tysta snyftningar och hennes repeterande mening.

"Jag kommer tillbaka, jag kommer tillbaka, jag kommer tillbaka."

Jag böjde upp hennes huvud och kysste henne mjukt.

"Jag kommer vänta på dig, hur lång tid det än tar så ska jag vänta på dig."

Hon nickade och gav mig ett svagt leende.

"Och det här som inte skulle bli sorgligt", sa hon med ironisk röst medan jag torkade hennes tårar. Vi skrattade sorgset båda två.

Hon backade några steg men höll kvar min hand.

"Farväl David, vi ses snart igen!"

Jag tittade in i hennes vackra ögon och log mot henne. I ett vackert ljussken började hennes kropp sakta lösas upp i ett magiskt glitter som svävade mot himlen. Sist av allt försvann handen jag höll i och glittret cirklade runt mig ett varv innan det försvann uppåt. Med tårar i ögonen tittade jag upp mot himlen.

"Jag kommer att vänta på dig. Farväl Mirja!"

Och jag tyckte att jag såg en stjärna blinka mot mig.

Författare: Yonna Lövgren