Och jag fortsätter att andas

Vinnare i Twilights novelltävling - Av Amanda Reinsjö

NÖJE

Naturligtvis regnade det. Det var klassiskt.

Jag var arg så att jag skakade när jag rotade igenom fickorna och till slut fick upp cigarettpaketet. Jag tog två djupa andetag och tände den första cigaretten samtidigt som jag trampade nervöst på stället.

Regnvattnet rann ner innanför tröjan på mig. Jag var helt enkelt inte klädd för att vistas utomhus. Det hade redan blivit höst och jag hade bara min tunna jeansjacka på mig.

Så vart skulle jag ta vägen nu då? Jag hade definitivt ingen lust att gå hem. Det var långt bort, jag bodde i andra ändan av stan. Eller rättare sagt jag bodde i kanten av stan. Han bodde mitt i. Han bodde där man skulle bo. Han var sådan som man förväntades vara. Det var inte jag. Och jag tänkte definitivt inte gå upp dit igen. Inte till honom, aldrig mer.

Så där stod jag i regnet och tyckte synd om mig själv och hatade honom på alla sätt man kan hata en människa, och aldrig mer skulle jag gå upp dit, aldrig mer skulle jag behöva bli så förbannad på honom, det fick vara nog nu.

Och ju mer jag hatade honom där jag stod och frös och blev blötare för varje sekund desto mer hatade jag mig själv. Varför gjorde jag alltid så här? Varför var jag tvungen att bli så arg för allting?

Jag satte mig ner på trottoaren trots att jag blev ännu blötare och trots att jagvisste att jag blev förkyld löjligt lätt. Jag orkade inte stå längre och jag kände på mig att jag kunde bli kvar här ett tag.

Jag blundade och lutade huvudet bakåt så att jag kände regnet i ansiktet och tänkte på hur det brukade vara. Hur det hade varit innan. För vad som kändes som en livstid sedan. Innan vi träffades.

Ärligt talat så mindes jag inte mycket av det, det mesta var väldigt suddigt. Jag hade inte levt något hälsosamt liv, jag hade umgåtts med helt fel människor och jag hade tagit alla chanser som erbjudits att fly verkligheten en liten stund.

Jag mindes äckliga lägenheter och jag mindes trappuppgångar och lukten av något kemikaliskt som jag inte kunde sätta namn på. Jag mindes långa vita korridorer och den rena sjukhuslukten och människor som släpade mig fram och tillbaka mellan olika avdelningar och försökte hitta en plats där jag passade in. Där jag kunde förvaras.

Jag skrattade åt det, där jag satt på trottoaren. Jag kunde naturligtvis inte förvaras. Jag var en rastlös själ. En sådan som aldrig kunde se en hel film i sträck utan att få spring i benen, än mindre stanna på ett och samma ställe en längre tid. Dessutom var jag jämt och ständigt osams med mig själv. Mig skulle de aldrig lyckas hålla kvar särskilt länge.

Det var otroligt frustrerande att se tillbaka och inte kunna minnas ordentligt. Jag kunde inte riktigt sortera i vilken ordning allting hade hänt eller om det ens var verkliga minnen.

Psykologer och vårdpersonal hade varit noggranna med att bedöva mig med tabletter sedan jag var knappt femton år och jag hade varit duktig på att bedöva mig själv vid sidan om. Det var så jag levde, det var det enda jag visste hur man gjorde. Jag flydde en liten stund i taget och slutade att bekymra mig över morgondagen. Vem visste om det fanns en morgondag? För mig var det oftast mer osannolikt än självklart.

Allt hade ställts på sin spets när vi träffades och jag hade så många gånger förbannat den dagen och önskat att jag bara hade ignorerat honom, så som jag brukade göra med människor jag inte kände. Jag hade kunnat titta åt ett annat håll, jag hade kunnat gå min väg, jag hade kunnat be honom att dra åt helvete, där och då, och sluppit anstränga mig mer.

Hade vi vetat från början precis hur olika vi var så hade vi nog aldrig ens försökt. Då hade vi nog skrattat åt tanken och gått åt var sitt håll.

Men vi visste inte hur olika vi var och han fascinerade mig med sitt sätt att se på världen. Han hade inte samma hopplösa undergångstankar som jag. För honom var morgondagen både sannolik och självklar.

Han var en av de där fantastiskt irriterande människorna som inte bara trodde på framtiden, utan som dessutom ville göra det bästa av den. Jag beundrade det och det förvånade mig. Han var exakt den sortens människa som jag älskade att hata.

Men något hos honom hade gjort att jag fortsatte lyssna när han pratade.

Tänk om jag hade valt att inte gå ut den kvällen? Eller om mitt bord inte hade haft en ledig plats. Allt hade kunnat vara så mycket lättare, så mycket mer praktiskt.

Eller om vi från början insett att vi aldrig skulle kunna komma överens och bara lämnat det där. Tänk om jag bara hade kunnat gå hem som vanligt, bedöva mig tillräckligt mycket för att slippa gråta och skrika och somnat och vaknat igen och allting hade varit precis som det alltid varit.

Alla mina minnen efter den kvällen var glasklara.

Hans liv var så olikt mitt och på något sätt hade jag blivit en del av det. Så fort han insett hur jag levde hade han börjat ställa krav och det var det jag hatade honom för, mest av allt.

Att han kom in i mitt liv och började ta sig friheter och ifrågasätta mitt sätt att hantera mina problem. Vad visste han egentligen om hur jag mådde, om vad jag tvingades leva med?

Även om jag var medveten om att mitt sätt att hantera ångesten och de inre konflikterna inte alltid var ultimata, så överlevde jag.

Men han hade helt andra sätt att se på min situation. Han hade ställt allt på sin kant och tvingat mig att sluta. Och jag hade slutat.

Men nu, när jag satt på trottoarkanten, iskall av regnet, kunde jag inte minnas vilka goda kvaliteter hos honom som hade gjort det värt att börja om. Eller om det var värt det? Varför jag hade startat om hela mitt liv för hans skull och försakat alla mina tidigare livlinor?

Det var absurt att jag låtit en annan människa få så stort inflytande över mitt liv!

Plötsligt fick jag kämpa för att hålla mig i schack, så att inte jag eller någon annan skulle komma till skada. Jag tilläts inte ta till några enkla och snabba lösningar på mina problem längre.

Men det hade fungerat. Jag blev bättre även om det var jobbigare.

Han hjälpe mig, det gjorde han, det hade bara varit löjligt att förneka det, till och med nu när allt såg ut som det gjorde. Han lyssnade och försökte verkligen förstå hur någonting åt mig inifrån dag ut och dag in och att det hade gjort det hela mitt liv och att det kanske aldrig skulle sluta.

Jag var trött nu. Och just ikväll hade jag fått nog, precis som så många kvällar innan. Just ikväll gav jag upp och han förklarade med lugn röst, jag hatade att han alltid lyckades vara lugn på rösten när jag själv skrek och kastade saker, att om jag verkligen hade bestämt mig för att ge upp så fick jag gå min väg.

Så där satt jag, i regnet, och hade gett upp.

Men jag vägrade gråta. Jag ville vara arg och jag ville ha mitt liv tillbaka, det som han hade tagit ifrån mig, allt det som han hade tvingat mig att ge upp. Jag ville bli bedövad nu.

Jag snyftade till och blev genast ännu argare på mig själv för att jag ändå grät, trots att det var det sista jag ville göra. Var jag så hopplös? Så desperat?

Plötsligt hörde jag någon öppna och slå igen porten till trappuppgången och jag kände igen honom på håll, trots att det var mörkt och regnade. Han rörde sig speciellt och jag fascinerades över hur olik han var mig. Hur obekymrat han gick genom regnet och hur lugn och harmonisk han såg ut.

Han kom fram och satte sig på huk mitt emot mig och såg på mig en stund. Sen log han så bekymmerslöst att jag hade lust att sparka till honom. Kunde han inte se att jag kämpade för att hålla ångesten tillbaka? Hur intensivt jag kämpade mot mig själv? Hur kunde han tro att allt skulle bli bra, när jag mådde så här?

"Har du bestämt dig för att följa med upp igen nu?" sa han med onödigt len röst och la sin panna mot min.

Jag drog ett djupt andetag och blundade och argumenterade med mig själv, trots att jag visste att jag hade förlorat.

Jag nickade långsamt och suckade. Han skrattade och lyfte upp mig och jag hatade att han gjorde det, men det kändes varmt och tryggt. Jag var frusen ända in till benen men han var varm och jag slappnade av. Han gick lika lugnt som innan och det gjorde mig lugn.

Alla röster i huvudet, alla skrik och all intensiv ilska dämpades och kändes främmande och avlägsen. Han hade den effekten på mig.

Jag mindes det tydligt nu, men jag hade ändå på något sätt lyckats glömma bort det däremellan, förtränga det.

Jag lyssnade efter hans andetag och försökte synkronisera mina egna med hans. In. Och ut. Han fick det att verka så lätt.

Så det var så här det var? Så här det skulle vara?

På något sätt hade jag hittat människan som var beredd att ta alla mina strider. Lyssna på mina absurda argument och låta mig tala om att jag hatade honom.

För att sedan ändå gå ut i regnet, låta mig veta att allt kommer att bli bra, och bära in mig igen.

Han var min människa. Någon gång skulle jag acceptera det och sluta slåss.

Men inte nu, inte inatt. Inatt skulle jag bara fortsätta blunda och lyssna på hans andetag och vara tacksam över att han var varm när jag frös och att han bar hem mig igen.

Författare: Amanda Reinsjö