Bakom masken

Finalist i Twilights novelltävling - av Jessica Hultgren

NÖJE

Det plingade till på datorn i mitt rum och jag fick direkt fjärilar i magen. Jag släppte kniven på skärbrädan så snabbt att salladen studsade upp runt omkring och sprang in i rummet för att se om det var han som skrev.

"Är du där?"

Jag slängde mig ned i stolen framför datorn och skulle precis börja skriva när det plingade till igen.

"Jag har egentligen inte tid att prata, ska iväg på en grej. Ville bara skriva att jag tänker på dig. Och du…"

"Jag tycker vi borde träffas IRL snart. Jag längtar efter att få se vem du är på riktigt. Jag ville bara få ur mig det. Måste springa. Hörs ikväll kanske? Kram/Masque"

Oj. Han vill träffas på riktigt . Jag svarade aldrig eftersom han ändå skulle iväg. Jag satt bara och stirrade på skärmen och det kändes som om min mage skulle explodera av allt pirr. Pulsen ökade och jag blev jättenervös. Jag ville ju självklart träffa denna underbara kille. Men samtidigt var jag livrädd för att han kanske inte alls var vad jag förväntade mig. Eller ännu värre, att han skulle bli besviken när han såg mig.

Vi hade börjat chatta för flera månader sen, när jag sökt mig till ett forum för personer som förlorat någon anhörig. I mitt fall var det min mamma som hade gått bort för nästan exakt ett år sedan i en flygolycka. Hon lämnade efter sig en familj som blev ett skal av sitt forna jag. Min pappa blev som en robot. Han visade inga känslor överhuvudtaget. Han klev upp på morgonen, drack sitt kaffe och stirrade tomt framför sig tills det var dags att ge sig av till jobbet. När han kom hem igen gick han direkt till tv-soffan där han satt tills han somnade. Min storebror var aldrig hemma längre, han dränkte sina sorger i festande och tjejer. Han syntes bara till när han behövde extra pengar eller klädombyten.

Jag tog på mig rollen som den ansvarsfulla, den som skötte om hemmet. Vi hade alltid hjälpts åt när mamma levde, vi skrattade alltid och retades med varandra. Vårt hus var ett ställe där man alltid kände sig välkommen och mådde bra när man klev in genom dörren. Men det var då.

Nu var det tyst och dystert.

I skolan visste ingen hur jag egentligen mådde eller hur jag hade det hemma. Där var allt så ytligt. Jag var med i tjejgänget som ansågs populärast på skolan. Vart vi än gick vände sig alla och tittade efter oss. Killar var aldrig något problem, jag hade dem vid mina fötter. Visst var det smickrande, men jag var ändå ointresserad för ingen av dem kände mig på riktigt. Det var väl delvis mitt eget fel eftersom jag aldrig lät någon komma riktigt nära. Ville inte att någon skulle få se hur dåligt jag egentligen mådde och hur ensam jag kände mig. Jag spelade en roll och släppte den först när jag kom hem igen. Det var så otroligt ensamt att inte kunna prata med någon på riktigt och det var därför jag började leta på nätet efter någon att öppna mig för. Någon som inte visste vem jag var, som skulle se min insida och inte bry sig om det ytliga. Någon som hade förlorat någon, precis som jag.

Det var då jag hittade forumet där han och jag träffades. Jag skrev en kommentar i stil med "Behöver någon att prata med. Någon mer som är trött på att behålla sorgen för sig själv?"

Jag fick en del svar men alla andra bleknade i jämförelse med honom. Allt han skrev var så klokt och så innerligt. Vi började chatta privat och timmarna flög iväg varje gång. Han hade förlorat sin lillasyster två år tidigare, och kände precis som jag. Hans hem var inte som det varit och han tog också på sig en mask i skolan för att passa in och slippa tänka. Han fick mig att sakta men säkert börja må lite bättre. Jag hade äntligen någonting att längta efter varje dag, att få komma hem och sätta mig vid datorn och prata med honom. Men trots alla dessa månader vi hade pratat så hade vi ingen aning om vilka vi var. Det enda vi visste var att vi bodde i samma stad, mer än så sa vi inte. Jag hade en otrolig längtan inom mig att få träffa honom på riktigt, att få se hur han såg ut. Att få höra hans röst.

Men jag var livrädd för att det fina vi hade skulle förstöras. Han var min själsfrände. Vi kunde prata om precis allt och jag hade aldrig haft en sådan vän, förutom min mor. Visst, jag hade mina vänner i skolan men den vänskapen var bara ytlig. Alla fester, alla skoldagar pratade man aldrig om något djupare än hur snygg någon var, vilka hemska kläder någon hade, gottade sig i rykten från förra helgens fest. Totalt ointressant.

Till honom vågade jag dela med mig av mina innersta tankar och känslor, och jag visste inte ens vem han var.

Jag gick ut i köket igen och skar upp resten av salladen. Jag la upp mat på en tallrik och lämnade till pappa som alltid åt framför teven. Min tallrik tog jag med mig in i mitt rum och åt en tugga då och då medan jag provade kläder inför kvällens fest. Jag hade hela tiden honom i tankarna och fantiserade om första träffen. Skulle vi bestämma den klyschiga nejlikan i skjortfickan? Skulle vi träffas i köpcentrumet och fika, eller kanske bio? Eller skulle han finnas på festen? Det pirrade i magen bara jag tänkte tanken.

Jag hittade äntligen en klänning långt in i garderoben, en klänning som jag nästan glömt bort att jag hade. Jag fortsatte att göra mig i ordning och kände mig faktiskt lite förväntansfull inför kvällen. Det var länge sedan jag hade känt så inför en fest. Det var ju alltid samma folk, samma ytliga prat. Några skulle bli för fulla, det skulle bildas något nytt par som hela skolan pratade om på måndagen. Det skulle antagligen vara samma gamla visa, men av någon anledning kändes det ändå lite pirrigt.

Efter ett tag parkerade tjejerna bilen utanför och tutade på mig att komma ut och vi gav oss av till festen. Det var, som jag väntat mig, mycket folk och fullt ös redan när vi kom. Den första jag fick syn på var Daniel, en kille i min parallellklass. Han var den enda killen i skolan som överhuvudtaget intresserade mig. Egentligen var jag ju totalt ointresserad av någon annan än min hemliga nätförälskelse, men han hade något visst och var fin att vila ögonen på. Plötsligt tittade han upp och vi log mot varandra. Vi kände till varandra men hade knappt pratat någonting alls under våra tre år på gymnasiet. Han var den blyga killen i gänget, killen som alla tjejer ville ha. Jag gick vidare in med tjejerna och tänkte inte mer på honom.

Efter någon timma började jag bli uttråkad och började återigen fantisera om min drömprins. Jag startade upp msn i mobilen och hoppades att han skulle vara där. Direkt kom det ett meddelande:

"Är på tråkig fest. Tänker bara på dig, önskar du vore här."

Det pirrade till i magen. Jag började instinktivt leta runt i rummet efter någon som pillade med mobilen. Äh, klart att han inte är här, tänkte jag för mig själv medan jag skrev tillbaka.

"Vart är du? Är också på fest." Jag tvekade en stund, men fortsatte sedan: "Vill du träffas?"

"Vad har du på dig?", kom det till svar.

Jag rodnade lite av det konstiga svaret och rynkade ögonbrynen. Men det var ju nödvändigt OM vi skulle träffas någonstans.

"Svart klänning, svarta stövlar, lockigt blont hår."

Det dröjde en liten stund och jag ångrade nästan att jag svarat.

"Du är jättefin ikväll J."

Jag tappade nästan andan och tittade upp. En bit bort stod han med mobilen i handen.

Det var Daniel. Jag kunde inte tro att det var sant. Pulsen steg snabbt och jag blev jättenervös. Fjärilarna lekte runt som galna i magen. Vi log mot varandra och han kom fram till mig.

"Är det verkligen du?", frågade han.

"Ja", svarade jag och vi behövde inte säga något mer.

Det syntes på oss båda att vi var överlyckliga över att det blivit så rätt. Han log och klappade mig på kinden. Vi förenades i en lång kyss och hela världen bara försvann.

Han tog min hand och vi lämnade festen. Jag kände mig äntligen hemma.

Allt skulle ordna sig nu. Jag var lycklig.

Författare: Jessica Hultgren