Jag siktar på pojkbandens skrev – för att hedra Kurt

1 av 3
NÖJE

Kommer du ihåg vad du gjorde den 9 april 1994?

Jag var på väg till Take That på Hovet när jag fick höra att Kurt Cobain var död.

Vissa datum stannar kvar som ärr i minnet. Jag glömmer aldrig den 9 april 1994. Det var i hallen, där jag stod påklädd och med väskan full av mjukisdjur, som jag fick höra om Kurt Cobain. Nirvana-sångaren hade dagen innan hittats död i Seattle med ett gevär bredvid sig.

Hade det hänt i dag skulle nyheten ha spritts på några internetsekunder men nu var det 90-tal och det hade tagit ett dygn för grungehjältens självmord att hamna på svenska löpsedlar.

När jag fick höra om Kurt Cobain var jag på väg till mitt livs första konsert. Den 9 april 1994 spelade Take That på Hovet. Förband var D:ream – en irländsk artist som absolut ingen minns i dag – och jag skulle kasta upp alla mina gosedjur på scen.

Jag var 12 år och Take That-fanatiker och ingenting kunde förstöra det faktum att jag snart skulle få se Mark, Howard, Jason, Robbie och Gary i köttet. Men nyheten om Nirvana-sångarens död drog ändå in som ett moln över den soliga aprildagen. När jag lade mig för att sova den kvällen var det inte bara med en nöjd känsla efter att ha lyckats pricka ett gosedjur rätt i skrevet på Robbie Williams. Det var också med en tanke på Kurt Cobain.

Den 27-årige sångarens död var den första rockikondöden som jag var gammal nog att påverkas av.

Jag var inte född när Jimi Hendrix, Janis Joplin, John Lennon, Sid Vicious och Keith Moon lämnade rockscenen utan extranummer. Men Kurt Cobain minns jag.

Nirvana var ett band som ingen av oss ur MTV-generationen kunde komma undan. Det var något med Kurt Cobains blick. Den lyckades jobba sig in i medvetandet även hos oss som tyckte att Take That var det mest kompletta som någonsin gått i fem par skor. Kurt Cobains blick som, gömd bakom det otvättat stripiga håret, stirrade in i kameran i videon till ”Smells like teen spirit”. Videon, inspelad i en baskethall med cheerleadertjejer och en publik som till slut fullständigt spårar ur, bollades fram och tillbaka mellan kanalens videojockeys. Den gick inte att komma undan.

Några månader efter den 9 april 1994 tog jag ner mina Take That-affischer från väggarna. Ett nytt liv skulle börja. Men datumet gick inte att skriva ut ur minnet. Under flera år skulle det dessutom vara ett lyckligt datum av helt andra anledningar. Sedan 1994 har den 9 april aldrig kunnat passera obemärkt hos mig.

I kväll visar SVT2 dokumentären ”Kurt Cobain” men jag kommer inte att kunna se programmet. Precis samtidigt spelar den nya pojkbandssensationen The Fooo på Annexet och jag kommer att vara där tillsammans med tusentals tjejer som alla väljer fyra dansande tonårskillar framför att sörja Kurt Cobains död.

I recensionsväskan packar jag ner det närmaste mjukisdjur jag har – en läderkänguru som även är ett bokstöd.

Också i kväll siktar jag på skrevet och jag gör det för att cirkeln nu är sluten.

Jag gör det som en hyllning till Kurt.