Svenska skådisar alldeles för pretto

Jag åt lunch med

NÖJE

Dustin Hoffman och Susan Sarandon härom dagen, en mycket trevlig lunch som avslutades med flamberade bananer och - om jag inte minns fel - lite sojaglass. Vi pratade om Sverige, avsugningar, rockmusik och, lite kort, om filmen de håller på att spela in just nu, "Babys in black".

Inte en enda gång under vårt samtal upplevde jag dem som pretensiösa eller skådis-svåra. Tvärtom, de var två lättsamma superhygglon som hade haft kul i vilket öltält som helst på vilken gatufest som helst i Sverige i sommar (men om jag känner Dustin rätt, så hade han förmodligen föredragit "Piteå dansar och ler").

Det är mer än vad man kan säga

om våra svenska aktörer. Många - speciellt såna som har gått "scenskolan" (det är kul med citattecken kring det ordet, eller hur?) och blir intervjuade av Stina eller Malou - utstrålar en obehaglig jag-är-så-mycket-film-noir-att-jag måste-tänka-på-det-24-timmar-om-dygnet-mentalitet. De spelar över, gör vilken skitmening som helst komplicerad och skrattar Dramaten-intensivt åt sina egna skämt. Eftersom de är konstnärer, och inte några enkla underhållare. Visst är det läskigt?

När jag för några år sedan

intervjuade Stefan Sauk, ni vet den där tunnhåriga, medelålders kampsportskillen, somnade han under intervjun. Efter några minuter vaknade han till liv och började skälla ut mig bara för att jag sa skådis och inte "skådespelare". Väx upp, Stiffe!

Det finns säkert Hollywood-figurer som skulle uppträtt likadant, men i USA är filmproducenterna så pass medvetna om det kommersiella värdet i några humoristiska oneliners, att pr-potentialen hos de anlitade skådespelarna måste vara hög (om vi bortser från höjdare som De Niro och Nicholson). Det är bland annat därför de går så bra för

Ben Affleck, och så dåligt för Val Kilmer.

I Sverige finns de inga Afflecks, men väldigt många Kilmers, vilket skadar filmindustrin. Det är hög tid för de svenska filmproducenterna att bereda plats åt några nya, unga skådespelare som tycker det är roligt att göra intervjuer och som kan prata om något annat än hur barockt det är att alla som är med i såpor kallar sig för skådespelare.

Filip Hammar