Det är biffen man minns bäst

Det är ju inte de stora

NÖJE

eller mest omtalade konserterna man minns bäst från alla Hultsfredsfestivaler man varit på.

Visst, det är klart, Bob hund -93, Primal Scream -92, Prodigy -96, Screamin’ Jay Hawkins -87, Hunters & Collectors -88, Docenterna -89 och Emmylou Harris -96 var förstås fantastiskt. Men det är inte de gigen som verkligen bitit sig fast och format min bild av Hultsfred.

Det handlar, av nån anledning, i regel om helt andra grejer.

Som att det var för jävla kallt när Latin Quarter spelade mitt i natten 1987, att Lizard Train från Australien (vart tog de vägen?) tog kort på publiken, att My Bloody Valentine, också det året, spelade så förbannat högt att jag – vilket förstås är lite pinsamt att erkänna så här i efterhand – bara stod ut några minuter.

Året därpå spelade bland andra Big Country och Joe Strummer på stora scenen men av någon anledning är det det inte särskilt märkvärdiga giget med Screaming Blue Messiahs (vart tog de vägen?) i Teaterladan som sitter djupast i minnet.

Det är faktiskt egendomligt ofta som de största Hultsfredskickarna levererats av band som i efterhand visat sig totalt irrelevanta. Erkänn att det var ett tag sedan ni tänkte på An Emotional Fish, Electric Blue Peggy Sue & The Revolutionions From Mars, Kat Onoma, All Steel Coaches, The Farm eller Rockingbirds men att ni gick igång rejält på dem där och då.

1989 hade jag backstageackreditering för första gången (för ett påhittat närradioprogram?) och kan fortfarande känna hur benen darrar när plötsligt en mörkgrön Mercedes rullar in, stannar precis jämte mig och en sur liten gubbe i sliten kavaj slänger upp dörren så jag nästan får den i ansiktet. Van Morrison.

1994 är visserligen Oasis, Primal Scream och Blur, men framförallt är det alldeles för många gin & tonic (apropå Oasis ”Supersonic”, förstås?) i baren på Hotell Hulingen och mardrömsresa till flygplatsen i Kalmar alldeles för få timmar senare. Och kemtvätt av kavaj. Nog sagt.

De senaste fem åren har jag recenserat Hultsfred i Aftonbladet och även om det blivit en massa hyllningar av namn som Iggy Pop, Luna, Bad Cash Quartet, Death In Vegas och Black Sabbath är det på nåt oroväckande vis väldigt mycket nattlig stress i kyligt presstält och grillbiff med Bjurman och Virtanen på Nyköpingsbro Värdshus som först dyker upp i skallen när jag tänker tillbaka.

Varför det är så vågar jag inte börja tänka på.

Håkan Steen