Nina borde ha fått flera plus

Jo, det händer faktiskt

NÖJE

att jag ångrar betyg. Det är inte ofta, och det gäller absolut inte de senaste veckornas tvåplus-recensioner av konserterna med Eagles, Offspring, Sting och The Cure, så alla ni som mailar om dem får gärna sluta för det enda vi lär komma fram till är att ni och jag inte tycker likadant.

Men jag grämer mig just nu rätt rejält för att jag bara satte tre plus på ”I can buy you”, Nina Perssons första singel med sitt soloprojekt A Camp.

Den är hur bra som helst och förmodligen den enskilda låt jag spelat oftast de senaste veckorna.

Med Mark Linkous, mannen som är Sparklehorse, som producent och fin hjälp från Niclas Frisk och Ninas numera äkta hälft Nathan Larson levererar hon ett stycke intim countrypop med den där sköra coolheten som blivit hennes signum i Cardigans.

Men som faktiskt kommer ännu bättre till sin rätt här, där musiken är varmare, mer levande och mindre polerad och det uppstår elektricitet i mötet mellan de två världarna.

Lyssna på hur hon smeker fram rader som ”What’s the point in being a millionaire if I can’t have you”, bli nyfiken på albumet som kommer i augusti och erkänn att ni börjar fundera på om inte Nina borde försöka se på A Camp som något mer än ett sidoprojekt.

Fyra feta plus till den singeln, inget annat.

Mercury Revs nya platta

”All is dream” släpps i slutet av augusti. Jag har lyssnat, och kan avslöja att det är än mer symfoniskt och orkestrerat än på redan klassiska ”Deserter’s songs”.

Bättre eller sämre? Vet inte ännu, men lägg en titel som ”Spiders and flies” på minnet. Magnifik pianoballad som slår rakt in i hjärtat direkt.

För övrigt skulle det

mycket väl kunna vara Love Olzon, Mazarine Street, Cousteau, The Moldy Peaches, Mogwai, Nicolai Dunger, Clem Snide, Lucinda Williams, Missy Elliott, Sparklehorse, Paula Frazer, Ed Harcourt, Stephen Malkmus och R.E.M. som har gjort årets hittills bästa album.

Håkan Steen