Jazzporträtt i högsta ligan

NÖJE

VISBY

Det bor en man i Visby med jazzhänder av första klass.

Jag tänker inte på att han spelar utmärkt kontrabas och gitarr.

Nej, jag snackar om hans jazzkonst.

Jodå, jag vet. Det vimlar av konstnärer där ute som målar jazz. En del snöar in på Charlie Parker-toner och låter penseln/pennan/kritan dra snabba, tjocka, aggressiva beboplinjer. Andra, och den här kategorin är vanligast inom jazzmåleriet, kopierar Miles Davis minst sagt experimentella penseldrag.

I början av 1980-talet kände nämligen Miles att trumpeten inte räckte till för att uttrycka hans tankar, så han köpte duk och penslar och stängde in sig.

Sedan finns de andra.

Och det är här Klas Smeby från Vilhelmina kommer in i bilden.

Jag vill berätta om

honom, för hans jazzserie från 1999 är alltid aktuell och jag har i alla fall aldrig tidigare stött på en konstnär som bättre fångat några av tidens största legender.

Under 1950-talet räknades den unge Smeby som en av Sveriges största kontrabastalanger, levde som professionell musiker och spelade med såna som trumpetaren Ernie Englund och trum-hjälten Joe Harris.

I dag spelar han jazzgura hemma på kammaren i Visby där han bor sedan 1981. Bara ibland, i samband med sina egna utställningar, lirar han live och då säger alla att det är synd och skam att han inte spelar live oftare.

Det är med andra ord inte så konstigt att just han lyckas fånga Duke Ellington, Cannonball Adderly, Oscar Peterson, Thelonius Monk, Dexter Gordon, Lionel Hampton, Chet Baker, Joe Pass, Ella Fitzgerald och Billie Holiday på sätt som ingen annan lyckas med.

Gå in på www.gallerisn.se och kolla.

Klas Smeby säger att han tagit svart-vita foton, lyssnat på respektive musiker och sedan målat färgerna han hört.

Billie Holiday sjunger, enligt Smebys händer, blodrött, Ella Fitzgerald lite gulare, Duke Ellington skriver på sitt block i ljusblått och grått och Chet Baker skymmer ögonen med sin bruna hatt.

Det är, som all Smeby-konst, vackert och soft och lugnande och nyttigare än alla spa:n i landet.

Trummisen Peter Johannesson

har gjort något riktigt coolt. Som 14-åring blev han polare med Herbie Hancock. Nu släpper han utmärkta albumet ”Sixtus” med Hancock bakom pianot. Gitarristen Max Schultz spelar och bidrar med fyra låtar.

Det här är riktigt, riktigt svängigt.

Het spis

Tobias Fröberg