Spara till afro - 70-talet är hett

NÖJE

Jag har sett framtiden.

Tja... i alla fall en del av våren.

Vi snackar polisonger, trånga skjortor och ett jäkla ös.

1970 hoppade en av Verves mest framgångsrika producenter, Creed Taylor, av och skapade sitt eget skivbolag, CTI.

På Verve hade han bland annat varit mannen bakom sextiotalets mest säljande jazzplatta, samarbetet Stan Getz/Gilberto - med megahiten "The girl från Ipanema" (1967).

Men tiderna för jazz blev hårdare på bara några få år.

Creed Taylor ville göra jazzen lite hippare, lite mer fonky och mycket mer lättillgänglig. Det ville inte Verve.

Creed stack och CTI blev ett av sjuttiotalets mest framgångsrika jazzbolag med artister som George Benson, Kenny Burrel, Freddie Hubbard och Hubert Laws.

Det här kommer att spela roll i vår, för Sony släpper några av CTI:s klassiker (bland andra "Body talk" - George Benson, "Goodbye" - Milt Jackson, "Stone flower" - Antonio Carlos Jobim).

CTI-produktionerna, som i dag är heta på vinylmarknaden - blev kända för sin mångsidighet: ösiga partyskivor blandades med lugna, vackra stråkplattor - allt andas härligt sjuttiotal.

CTI-serien släpps någon gång i mars, så börja spara till afrofrillan redan nu.

Pianisten Peter Nordahl blev tillsammans med sin trio och Lisa Ekdahl en av Sveriges mest säljande jazzartister i slutet av nittiotalet med 150 000 sålda plattor, vilket definitivt inte är kattskit.

Sedan dess har han bland annat gett ut trioplattan "An American in Paris" och "Play Lars Gullin" tillsammans med saxofonisten Gunnar Bergsten.

Nu är han tillbaka på egen hand med albumet "Directors cut".

Enligt pressreleasen har den nästan alltid smakfullt spelande Nordahl på senare tid intresserat sig för världsmusik, men det märks bara i några spår - som till exempel när Simon Larsson blåser i sin didgeridoo i "St Germain".

Annars är det här en klassisk (om än med några programmeringar här och där) svensk jazzplatta med massor av arrangerade flöjter och saxofoner ( Tommy Koverhult och Gunnar Bergsten). Riktigt skönt, faktiskt.

Men allra bäst är Nordahl i den egenskrivna Gullin-doftande, svårt vackra "Hymn". Då är det nästan så man börjar gråta. Luis Bacalows-covern "Il postino" är inte så pjåkig, den heller.

Het spis