Taveners nya är ett mästerverk

NÖJE

Det nya årtusendets första riktiga mästerverk är här.

Att premiärlyssna på John Taveners "Lamentations and praises" måste vara som att oförberedd ha fått höra "Våroffer" 1913 eller "A day in the life" Beatles-året 1968, vilket också var året då allt började.

Tack vare Lennons desperata avundsjuka på McCartney.

För medan Paul frotterade sig med Londons konstmusikaliska avantgarde satt John bara inrökt i sin förortsvilla och väntade på en ny centimeter skägg. Svartsjukan styrde hans ambitioner för egna skivbolaget Apple: han var beredd att skriva kontrakt med vad fan som helst för att få känna sig lika hippt progressiv som Paul. Så vad signade han? Jo, sonen till den entreprenör som byggde Apples kontor.

Lyckligtvis var den komplett okände John Tavener grymt begåvad, och lyckligtvis träffade han snart också en Yoko. En grekisk balettdansös vars kreativa insats var att överge honom. Mentalt sönderslagen sökte Tavener tröst hos den grekiskortodoxe präst som vigt dem, varefter 1977 blev ett historiskt musikår: punken slog igenom och John Tavener konverterade till den grekiska kyrkan! Sedan dess har Taveners unikt motsägelsefulla musik hört till världens främsta - å ena sidan egoupplösande, traditionsbärande, liturgiskt meditativ, å andra sidan extatiskt arty. Tavener är lika rituellt besatt och självupplösande som sin katolske motsvarighet Olivier Messiaen, och samtidigt modernist ända ut i topparna av sitt långa, rödblonda dandy-hår.

För tio år sedan fick den svårt hjärtsjuke grekfreaken från Brighton sin egen, yttersta dom: han torde bara med näppe överleva sin 60-årsdag. Tavener fyllde för en knapp månad sedan 58 " Kanske är det därför verken kommer allt tätare och känns allt naknare. Från gnistrande soundtrackkoraler för den perverterade BBC-fantasyserien "Gormenghast" (som slarvades bort katastrofalt av SVT för några veckor sedan, undanstökad på ett par sömniga söndagseftermiddagar) till "Lamentations and praises".

Ibland låter han som Brian Eno på pilgrimsfärd bakåt i tiden, ibland som rena skräckregissören. Som när han trycker ner den döende Jesus i en köttkvarn av aggressiv percussion medan den amerikanska polyfonikören Chantecleer börjar dra från andra hållet: "Risen! Risen! Risen!"

"Lamentations and praises"

är en stor stund på jorden.

Klassiska hits

Kjell Häglund (noje@aftonbladet.se)