Sverige är ett litet dyngland

NÖJE

Det handlar egentligen inte om sport, men så här i OS-tider aktualiseras ändå faktumet på ytterligare ett smärtsamt plan: Sverige är ett miniatyrlikt dyngland.

Men, som sagt, vi kan bortse från idrottsvärlden, för där blixtrar vi trots allt till tämligen ofta och euforiska massmöten på Sergels torg kan faktiskt vara motiverade ibland.

Det som däremot fascinerar mig är hur vi svenskar, ofta vi i media, hela tiden jämför oss med engelskspråkiga jättekontinenter när det kommer till underhållning. Har det varit Guldbagge-gala, så ska Björn Kjellman ställas i relation till Billy Crystal och SVT-kalaset ska bedömas utifrån vad som händer på en Oscars-gala även om det på den svenska festen aldrig kan bli roligare än att Kjelle Bergqvist tar lite för stor plats. Och när en ny svensk sitcom har premiär, så tvekar inte kanalen i fråga att referera till Hollywood-produktioner, vars cateringkostnader under en säsong är dubbelt så stora som kostnaden för 24 svenska avsnitt - inklusive skådespelarnas löner. När samma sitcom har premiär gillar också tv-kritiker (som vanligtvis jobbar på Aftonbladets eller Expressens hälsobilagor) att avfärda hela paketet som värdelöst eftersom det inte lever upp till Seinfelds skrattstandard. Och varför finns det inga tidningar som Vanity Fair och Modern Review i Sverige, gillar vi att fråga oss?

Det är naturligtvis viktigt att lägga ribban så högt som möjligt, men vi ska stanna upp och nyktert titta över vår position på världskartan. Vi är inte USA. Vi är inte England. Det är absurt att vi så desperat känner att vi måste spotta ur oss lika bra tv-serier, lika bra filmer, lika bra tidningar, lika bra artister som flera hundra miljoner amerikaner och engelsmän trots att vi består av nio miljoner grottmänniskor i Europas absoluta periferi. Visserligen kommer vi att fortsätta blixtra till i nöjesvärlden, precis som i idrottsvärlden. Det kan bli en ny biroll för Stellan, det kan bli en Oscar för "bästa ljud". Men den bild vi själva har konstruerat av Sverige - som ett land som kan mäta sig med de största, är skrattretande. Vi är inte lillebror, vi är på sin höjd en imiterande brylling som väldigt ofta förväxlas med Schweiz. Vi måste försöka ta in den svidande verkligheten.

NU.

Det är dags att börja jämföra Sverige med Luxemburg.

Deras Björn Kjellman kan också roliga skämt om Filminstitutets Åse Kleveland.

Filip Hammar (puls@aftonbladet.se)