Lämna min Magda i fred!

NÖJE

Hela musikvärlden är kär i mezzosopranen Magdalena Kozena. Och dreglar över hennes blåögda, rågblonda sexighet. Tjeckiens största superstjärna sedan Jaromir Jagr får ständigt kritik för att hon är ”för snygg”.

Lämna min Magda i fred, säger jag – klaga på Bryn Terfel i stället!

Inte ett ord har någonsin knystats om att den fryntlige walesiske skrönsångaren Terfel haft utseendet att tacka för sina framgångar. Däremot får Magdalena Kozena höra det precis hela tiden. Och det är så fruktansvärt orättvist, eftersom det är Terfel som ständigt spelar på sin fysik, sin bjässiga barytonbody, medan Kozenas hela karriär har handlat om att välja smala artistiska vägar i stället för den massmediala motorvägen.

Bryn Terfel kan göra en magisk Falstaff, men han kan också ge sin publik av stimmiga östrogentanter häckarna fulla av fräcka folksånger, bullriga skratt, kåta musikalnummer och uppknäppta skjortor. Sedan fäller tanterna snipiga kommentarer om Magdalena Kozena i stället. ”Omslagsbimbo”, fnyser de över senaste numret av Gramophone, trots att Bryn spelade mycket mer på sex när han prydde samma magasinomslag för ett halvår sedan.

Nu menar jag inte att man ska frikoppla Magdalenas röst från hennes ansikte och ”bara lyssna”. Det kan man visserligen göra, med storartat resultat (hon har över huvud taget aldrig misslyckats med en skivinspelning), men det är när man både hör och ser henne som hon växer till en sensation. Och då handlar det definitivt inte om urringade klänningar eller fjäskande populärmaterial.

Tvärtom.

Titta på dvd:n ”Bach Cantatas”, där varenda centimeter av hennes kropp är engagerad i framförandet, tar del i partituret. Eller på Gluck-operan ”Orphée et Eurydice” på dvd, i magisk minimalistscenografi av Robert Wilson, där hon glider in i rollen som gudinna så man själv glider ur verkligheten och hamnar på samma mytologiska höjder.

Nya cd:n kombinerar Gluck och Mozart med fyndarior av den komplett okända Josef Myslivecek. Fast min favorit finns på Händel-skivan från förra året: kantaten “O Numi eterni!” där Lucretia våldtas av Sextus, avslöjar detta för sin man och knivhugger sig själv till döds. En story dramatiserad även i diktform av Shakespeare och som opera av Benjamin Britten, men aldrig så koncentrerad, så gripande, som i Kozenas 17-minutersversion.

Klassiska kickar