The Kinks hyllas alltför sparsamt

The Kinks bästa låt?

Ni säger kanske "You really got me", "Where have all the good times gone", "Waterloo sunset", "Dead end street" eller måhända rentav "Last of the steam-powered trains".

Jag har absolut inga invändningar. Kinks-katalogen, åtminstone den mellan 1964 och 1971, är proppfull av både kända och okända pärlor.

Men frågar ni mig blir det "Till the end of the day".

Det är inte Ray Davies mest representativa låt. Han skulle säkert kunnat slänga ihop den i bilen på väg till studion när Kinks spelade in sitt femte album, det även i övrigt alldeles lysande "The Kink kontroversy" från 1965.

Och hör ni till dem som hittat till Kinks via Blurs ganska oblyga hommager på albumen "Modern life is rubbish" och "Parklife" är det inte säkert att ni alls förstår vad det är fråga om. För anglofilernas Kinks, den music hall-älskande kvartett som sjöng om tunnelbanestationer och söndagseftermiddagar, hörs inte här.

"Till the end of the day" är rå garagepop, icke olik mycket på "Nuggets"-boxen.

En snudd på perfekt låt, genialt enkel, som börjar på topp och ökar. Tre överstyrda slag på gitarren, kort paus och sen första raden: "Baby I feel good!". Därefter drar broder Dave i gång ett typiskt sånt där stötigt Kinks-riff och Ray sjunger att han mår bra från morgon till kväll och första refrängen är avklarad efter bara 20 sekunder.

Daves gitarrsolo är klimax. Kantigt, kort och egentligen rätt taffligt men just därför så fantastiskt bra. Per Gessle brukar hylla just det solot och bara den åsikten förlåter faktiskt rätt många sömniga albumspår med Roxette.

Kinks var ett av 60-talets viktigaste band men blir nu för tiden ofta lite undanskuffade när historien ska skrivas.

Nyligen kom emellertid hyllningsplattan "This is where I belong", där bland andra Josh Rouse, Jonathan Richman, Queens Of The Stone Age (!) och Ron Sexsmith tolkar Ray Davies-låtar.

Flera tolkningar är förvånansvärt bra och Rouses "A well respected man" och Richmans "Stop your sobbing" rent magnifika.

Men börja inte er Kinks-exkursion där, för originalen är som vanligt bäst och nyutgåvorna av de klassiska albumen både billiga och enkla att få tag på.

Och framför allt visar Fastball på "This is where I belong" att de inte alls hör hemma där. Deras kraftlösa version av "Till the end of the day" är så usel att jag innerligt hoppas att ingen hör den före originalet.