bob hund – nu är de folkliga

NÖJE

Bob hund på topp tio och trea på ”Tracks”.

Om nånting bara är tillräckligt bra blir det förr eller senare folkligt.

Dansbanan i Hultsfred 1993. En skallig gitarrist som satt ner. En organist i gummistövlar. Den mest furiösa korsning av Pixies, Kraftwerk och Philemon Arthur & The Dung jag någonsin hört.

Samt en bindgalen skåning som sjöng om pilsner från Lyckholms och sitt fotoalbum iklädd en t-shirt med texten ”farmor” på.

Mitt första möte Bob hund. En av de fem bästa konserter jag sett på svensk mark.

Jag visste direkt att de var ett band som skulle betyda massor för åtminstone några men jag vågade aldrig tro att något så udda nio år senare skulle husera i toppskiktet på listorna.

Men så är det nu. Singeln ”Den lilla planeten” dundrade in på tredje plats på ”Tracks” i lördags (om än med viss hjälp av fancluben) och samlingen ”Tio år bakåt och hundra år framåt” ligger denna vecka sjua på albumlistan.

Det är kanske ingen evig sanning att allt som är riktigt bra förr eller senare hittar ut till massorna. Men det händer betydligt oftare än de stora skivbolagen, som i de flesta fall helt verkar ha strukit långsiktigt tänkande från agendan, vill tro.

Man kan, apropå det, undra vad den amerikanske bolagsboss som vägrade ge ut Wilcos nya platta tänker nu.

Han tyckte den var ”för konstig”. Men när ”Yankee hotel foxtrot” till slut kom ut, på annan etikett, gick den direkt in på Billboard-listans trettondeplats. Wilcos i särklass största kommersiella framgång hittills...