Rosie Thomas i Sinatras vagga

NÖJE

Hoboken, New Jersey är främst känt för att Frank Sinatra föddes där och? inte så mycket mer.

Gillar man amerikansk indierock vet man kanske också att det är ifrån Hoboken som Yo La Tengo kommer, och att de hör till inventarierna på den lokala rockklubben Maxwell’s.

Eftersom det slumpat sig så att både Rosie Thomas och Josh Rouse ska spela på Maxwell’s den här fredagkvällen tar jag och Pierre bussen från Manhattan och efter några minuter i en tunnel är vi inte längre i New York utan i något som känns som en ganska arketypisk amerikansk småstad, även om skraporna kan skymtas i fjärran.

Maxwell’s är kanon. En rymlig restaurang och bar invid en oväntat liten konsertlokal, och så där tillbakalutat gemytligt som det är rätt ofta på rockklubbar i USA men väldigt sällan i i Sverige.

Vi glömmer nästan bort Rosie Thomas för alla hits i jukeboxen men när hon väl kommer in är det andakt. 24-åringen från Seattle viskar fram låtar från sitt utsökta album ”When we were small” och ser liten och ensam ut där hon sitter bakom sin svarta akustiska gitarr, sparsamt backad av två medmusiker. Men när hon sjunger om svunnen barndom och gamla förälskelser går vemodet nästan att ta på.

Så fort en låt klingat ut spricker hon emellertid upp i ett brett leende, och fnittrar ur sig kvickheter i falsett. Hon har en andra karriär som ståuppkomiker och kombinationen hon bjuder på i kväll är alldeles avväpnande.

Vi är tvungna att gå fram och tacka efteråt och Rosie säger att hon fått mycket respons från Sverige och inte vill nåt annat än att komma hit och spela.

Ordna det, någon.

För att inte tala om Wilco på Bowery Ballroom kvällen före. Det är utsålt sen veckor och Jeff Tweedy tvinnar ihop de gamla rockrötterna med de nya popexperimenten från ”Yankee hotel foxtrot” på ett smått genialt sätt. Ta hit dem också!

”The last waltz”, filmen om The Bands avskedskonsert från 1976 har försetts med bättre ljud och åter gått upp på bio i New York för att lansera släppet av den nya dvd-utgåvan. Dvd i all ära, men att se rullen på gigantisk duk, på hög volym, är givetvis grejen. Rick Danko! Staple Singers! Neil Young i ”Helpless”! Rockmusik blir inte bättre, åtminstone inte i en biosalong.