Vem som helst kan nå hjältestatus

NÖJE

Jag kan inte låta bli att fascineras. 3 500 människor kom. 3 500! De skrek, grät och engagerade sig på riktigt, i en atmosfär, där inte en enda ironi-partikel for genom luften. Det var folkets kärlek hela vägen och när det stod klart att den vanliga tjejen, den personliga assistenten från Karlstad, hade sopat banan med alla överpumpade tribaltatueringar från Göteborg, då var det som om Foppa hade avgjort OS-finalen igen. Sen öppnades dörren och den vanliga tjejen, som vid det här laget var ordentligt skakad, fick ta emot folkets jubel från en balkong, som transporterats dit bara för hennes skull.

Människor hade tagit sig till Frihamnen i Stockholm en söndag, för att få se de utröstade deltagarna sjunga playback om hur kul det är att ha blivit kändisar och dessutom för att få vara med om den rafflande upplösningen av Kanal 5:s dokusåpa Big Brother 2002. Vem skulle kamma hem halvmiljonen? Och vilka skulle få nöja sig med ett VIP-kort på Spy Bar (ett certifikat som intygar att man har blivit kändis)?

Den vanligaste av dem alla vann. Ulrika, heter hon, och är alltså personlig assistent. I publikhavet stod med all säkerhet en majoritet och tänkte "det hade kunnat vara jag som fick sväva över folkmassorna i en industrihiss med Adam Alsing". En rimlig tanke, minst sagt, för i dag kan det räcka med att sitta instängd i ett hus i hundra dagar, spotta ur sig beklämmande plattityder, föda upp kycklingar, dressera en minigris, stapla dominobrickor på en lång rad eller sätta fast så många klädnypor det bara går i ansiktet. Lyckas du utföra dessa uppdrag med nån form av elegans kommer nämligen belöningen som ett brev på posten - du får stå på en balkong och vinka till tusentals fans som älskar dig, för att du är vanlig, för att du inte är Peter Siepen med ögonskugga och Christian Dior-diamanter.

Tanken är lite skrämmande. När det går upp för vår unga befolkning, som drömmer om rampljusets förförande skimmer, att det inte krävs ett jota för att kvittera ut rockstjärnestatus, finns naturligtvis risken att en potentiell kreativitet går förlorad. De skiter i att fråga ABF om det finns några lediga replokaler. De skiter i att spela in egna långfilmer med pappas digitalkamera. Det går ju lika bra att sätta klädnypor i ansiktet.

Å andra sidan gillar jag tanken på att VEM SOM HELST kan få ta emot folkets jubel. Det är ett synnerligen sympatiskt drag i vår skruvade samtid. En personlig assistent med 3 500 fanatiska fans. Det hände fan inte på Hylands tid.