Jag gillar mina oinfriade vänner

NÖJE

Om du tänker efter, inte är du så privat som du tror?

Visst har du nån gång stått i en bar lite för sent och sagt lite för mycket till en bartender som du inte känner. Kanske händer det hos tandläkaren att ett förtroende rinner ut mellan tandstenskratsen och salivsugen. Eller när du betalar taxin och chauffören höjer radion när han hör Mary J Bliges "All that I can say" och när klockdrillet börjar så blir du bara tvungen att säga nånting livsviktigt.

Världen är full av såna människor. Vänner i Vardande. Nån man träffar bara ibland men alltid blir lika hjärterotslycklig av att se.

Människor man inte kan efternamnet på, men ändå vet att man skulle kunna ringa klockan fyra på natten och att de då skulle komma omedelbart och koka te och säga såja, såja och lyssna med ett lagom bekymrat veck mellan ögonbrynen.

Jag har en sån vän i min mobil. Jag vet inte var han bor eller hur han ser ut när han är arg. Men jag är säker på att han skulle ta ett förtroende utan förvåning. Jag har en sån vän i min favoritaffär. En kvinna som inte skulle bli konfunderad om jag kom ut ur provhytten med prislapparna dinglande längs ryggraden och frågade henne hur man lever sitt liv utan att såra människor man tycker om.

Jag tycker om dem. Nästan-vännerna.

Kanske-snart-vännerna. De som är latenta. För en oinfriad vänskap är också vänskap.