Det är alltid bättre nu

NÖJE

Höll nästan på att skriva att det var bättre förr. Men det var det ju inte, det har det aldrig varit, någonsin. Det är alltid bättre nu.

Men ändå. Jag köper tidningen The Face och inser att jag håller på att bli mätt på något av det jag älskar mest i hela världen, skramlig garagerock med rötter hos Stooges, 13th Floor Elevators och det sena 70-talets punk och new wave.

The Face publicerar ännu en lång The Strokes-intervju och även om den är underhållande påminns jag mest om att jag nog inte spelat ”Is this it” en enda gång sen det märkligt ljumma giget på Cirkus i våras.

Men The Face nöjer sig inte med det. De plockar fram ytterligare hela 40 ”dressed-up, messed-up, young, sexy, drunk and dirty new bands” som man bör ha koll på om man verkligen är nere med Strokes.

Egentligen borde jag ju jubla när en sorts musik som fram till nu mestadels har fått husera på små amerikanska vinylbolag plötsligt hamnar i rampljuset och rentav börjar sälja.

Men jag blir mest trött, faktiskt. För det känns som att en massa band som egentligen inte har så mycket mer gemensamt än smaken för randiga t-shirts och korta skinnjackor buntas ihop till en ”scen” som egentligen inte finns. Det blir overkill, spänningen försvinner, och i vanlig ordning följer det ett rätt rejält gäng tomma posörband på varje Von Bondies, Bellrays, French Kicks, Sahara Hotnights och (International) Noise Conspiracy som får sin välförtjänta exponering.

Och, well, det kunde jag kanske ta. Men sen slår jag upp NME och de har sex hela sidor om varför ”2002 belongs to The Vines”, med häpnadsväckande historielösa rubriker som ”Is ’Highly evolved’ the greatest debut album ever?”.

Visst, det är NME:s roll att vara ung och entusiastisk men den som tror att Vines förvisso ganska lovande album hör till de bästa någonsin kan omöjligen ha hört särskilt många skivor.

Det är larmig rock över allt för tillfället, och jag vill inte bli trött på det, det är alldeles för viktigt för det. Så snälla, ge mig en odistad tweegitarr eller ett fett elektroniskt beat eller vad som helst i stället. I kväll spelar Vue på Emmabodafestivalen men hur många plus de än fått av mig vet jag inte om jag ens har lust att se dem på ett bra tag framöver.

Som Strokes-gitarristen Nick Valensi säger i The Face:

– I don’t think people should know too much about anything. It messes up the fun.