Jans hiphop-låt –en kalkon

NÖJE

En bekant samlar på skivor som inte är bra för att de är bra utan bra för att de är dåliga. Kalkonmusik, alltså.

Han har bränt ihop en samling med några av de ”bästa”. Där finns sånt som Streaplers version av Boomtown Rats ”I don’t like mondays” (”Jag hatar måndan”), en japansk version av ”Anarchy in the UK”, Lisa Ekdahls skivdebut som 13-åring (”Radioapparaten”), ”Pingis är toppen!” med Stellan Bengtsson och Kjell Johansson och en hel massa annan musik man undrar över hur den kunde hamna på skiva (vill ni veta mer om sånt rekommenderas ett besök på www.sunkit.com).

Nu har jag hört en ny låt som lär ligga väldigt bra till för framtida samlingar av liknande slag. En rap med trion Adib, tre 21-åringar från Norrtälje. Ett av de bärande rimmen går:

”Vi måste hitta vägen till våran frihet/Jan Emanuel – han som ser, han som vet”.

Jepp, det är Jan Emanuel Johansson, Robinson-vinnaren och socialdemokraten, som sett till att få en rap skriven om sig själv, som en del av sin pågående personvalskampanj.

Han blev inspirerad av en låt som brittiska Labour fått en hit med och utlyste en tävling för att få in en passande låt. Adib, från Jan Emanuels hemkommun, vann med sin ”Liria – en röst för de utsatta”.

Givetvis blev det en hiphop-låt. En röst för Jan Emanuel ska ju vara en röst för de utsatta och det vet ju alla att ”de utsatta” lyssnar på rap allihop där ute, i förorterna.

– Jag bryr mig inte om folk rynkar på näsan, sa han nyligen i en kommentar i Aftonbladet.

Det gör han säkert inte, men jag häpnar ändå över hur han kunnat få för sig att låta spela in en hiphoplåt om sig själv för att visa att han är på kidsens sida. För hiphop är ju musik vars hela idé bygger på att den kommer underifrån, att den spottar något i ansiktet på auktoriteterna. All musik som någonsin kunnat kallas både politisk och bra i samma mening har varit förankrad i det perspektivet, i utanförskap, oavsett om det varit MC5:s garagelarm, Gil Scott-Herons jazziga agitationssoul eller det sentida Primal Screams skruvade elektroniska vrede.

Nu är Adibs låt inte speciellt bra, men det spelar mindre roll. Det hade kvittat om det mot all tänkbar förmodan varit Fattaru eller Ison & Fille som stått bakom micken.

Eller nåt bra rockband för den delen.

För hur coolt känns det att rösta på någon som redan vid 28 års ålder förvandlats till en Anders Carlberg-figur?

Håkan Steen