Det finns alltid dörrar att öppna

NÖJE

Jag promenerar hem över Västerbron. Det är inte särskilt sent, men det är mörkt och alla Stockholms neonljus och takfönster lyser och broräcket är lågt men alla kvällsvandrarna är glada och ingen tänker hoppa. I alla fall inte just i natt.

När jag tittar ut över vattnet svindlar det, inte av höjden utan av Den Där Känslan. Flickan-med-svavelstickorna-känslan. Jag längtar in. Dit. Dit där det lyser. In till stadens hjärta.

Det konstiga med att längta in är att insidan sedd utifrån alltid ser ut som Disneyjulafton. Som om alla andra är avundsvärt jetsetlyckliga och har hemliga handslag och vipkort som ger dem tillträde till alla kaféer och förstahandskontrakt och alla vänskapskretsar som har nattpicknick på Skeppsholmen.

Det är som en Oscarsfest där en skrikande hord står utanför dörrarna och längtar in. Och när de äntligen trängt igenom sammetsrepen på utsidan visar det sig att de fortfarande ändå inte befinner sig på insidan, inte på riktigt, för väl där inne finns ett viprum och i viprummet ett superviprum och så är man fångad i en rysk docka-mardröm av rum på rum på rum där det enda man kan vara säker på är att det alltid kommer att finnas en svårforcerad dörr till, och det är ens fulla övertygelse att det är just innanför d e n dörren som ens lycka finns, ens livs stora kärlek, den bästa kolan i stan, Hollywooddrömmen och prins Albert som naken kommer spränga fram ur en tårta medan alla vackra och kloka människor i världen sjunger jamåduleva så fort man kliver in. Om. Man. Bara. Släpptes. In.

Så kanske är alla kamrarna i stadens hjärta bara fyllda av arytmisk desillusion. Kanske är det det som är den stora hemligheten, det sammanlänkande kitet, det sorgsna frimurarhandslaget. Att det inte är mindre längtan där. Att man aldrig kommer in i det innersta rummet.

Men när jag står där på Västerbron och längtar in igen, känns det faktiskt konstigt nog som om jag har världen i min hand. Sprängfylld som ett mikrovågsägg. Skalet tunt, på väg att explodera. Och då vet jag att det är bra att det alltid kommer att finnas saker att längta till, saker att förundras över, och alltid nya rum att förväntansfullt stå i dörröppningen till, och se belysta från utsidan, som ett restaurangfönster en lagom kylig höstkväll. Inte omöjligt, inte omedelbart, men snart, snart.