Det är sågningar man minns bäst

NÖJE

Jag läser en mycket elak</ b> och bitter recension av en ny tidning. Det är en njutningsfull sågning, och den gör hela min frukost. Vissa delar är så välformulerat ondskefulla att jag måste läsa dem högt medan jag förtjust frustar smulor och kaffe över bordet. Nästa steg är naturligtvis att omedelbart gå ut och köpa den nedgjorda tidningen.

Vad kan jag säga? Jag älskar att hata. Allt från generellt vardagsdetaljgnäll – över människor som tatuerar in gulliga seriefigurer på skulderbladen (i synnerhet Marsupilami), stolta föräldrar som låter sina barn bananmoskladda på ens kläder, pojkar som skär sin spagetti med köttfärssås i mamma-mata-mig-bitar i stället för att växa upp och snurra pastan runt gaffeln som riktiga män – till de stora Hollywoodfenomendissningarna. (”The cell” är förresten den film jag lyckats få flest människor i min bekantskapskrets att se. Och det har inte varit min avsikt. Men beskrivningen av hur Jennifer Lopez v i s k a r sig igenom hela rullen för att dölja sin gälla fulröst har i stället för att verka avskräckande snarare knuffat iväg folk till videobutiken för att med egna ögon se om en skådespelarinsats verkligen kan vara så genomrutten.)

Och visst är det så att hat och förakt kan föra oss samman. Hur många gånger har man inte suttit på bordsplaceringsmiddagar med vilt främmande människor och fått konversationen att lossna först när man upptäcker sin gemensamma avsky för Peter Stormares Zoolanderminer i H&M-kampanjen? Och varenda dokusåpamakare med självaktning vet att det inte är favoriterna utan idioterna, våra hatobjekt, som håller oss klistrade vid rutan vecka efter vecka.

Vi glömmer snabbt standardfraser som ”en varm film” och ”en stark text om människans utsatthet” medan en kärnfull sågning är värd att återberätta hur många gånger som helst. Som krönikör får man alltid flest reaktioner när man dissat nåt riktigt hett och passionerat. Vilket förstås är förföriskt. Och kanske skriver man helst sånt också? Det är i avskyn man vågar sig på de riktigt starka känsloutbrotten, medan uttrycken för kärlek och beundran blir försiktigare i skribentskräck för att bli en okritisk klichémaskin.

Så grattis Håkan Nesser.

Och grattis Spermaharen-gänget. Ni har förmodligen gjort mer gott för varandra med hat och bitterhet än vad någon hyllning skulle kunnat.